Vi har två vänner som idag ligger på operationsbordet. Kanske just i denna stund. Tankarna är hos dom och vi håller tummarna för att allt går väl för dem. Förhoppningsvis kan de sedan fortsätta sina liv som dansanta cirkusprinsessor :-)

Denna eviga väntan... jag håller på att gå sönder av denna eviga väntan...

Tur för alla att jag idag, för tredje dagen i rad, lyckats yoga på morgonen, och dessutom har jag simmat, så idag är jag ändå hyfsat tillfreds...
Läste i en bok av en av mina favoritförfattare -Håkan Nesser - att om man bara har tålamod löser det mesta sig till slut. Huvudpersonen i boken, Ante Waldemar Roos, hade i trettio år lämnat in samma tipsrad, och vad händer en dag, tror ni? Jo, han vinner två miljoner så klart. Om Fru Fortuna är med mig också, om allt går som jag hoppas, kommer det nog att kännas som om jag vunnit två millar. Visst kan jag ta mig vidare även om det blir en nitlott, men det skulle vara så himla mycket bättre med en vinst. Så klart. Nu kan jag bara hoppas att min väska kommer på bandet snart... jag vill åka uppför i karriärrulltrappan, inte nedåt...

I en av DN:s söndagsbilagor finns det alltid ett resereportage, och jag trillar dit varje gång. Kolla, säger jag, skulle det inte vara mysigt att åka hit?? Jag får en lätt skeptisk blick tillbaka. Jo, älskling, det skulle det, men kanske inte nu i år... Nu kanske jag inte borde vara så deppig då jag ju faktiskt varit iväg en sväng, jag har fått min vy från ett hotellfönster, jag har fått smaka på annan mat och jag har njutit i ett annat land.
Ett nytt år närmar sig och det känns bra, tror som vanligt att nästa år blir ett bra år. Året som nu bara har några dagar kvar har inte på något sätt varit dåligt, vi har fått en liten gudagåva till och vi har vänner här och där som hejar på oss. Vi har sagt till varandra att nu är det dags att förvalta allt det vi har, och även om det är lite till att ordna med, så är det ju liksom livet. Det stannar inte av bara för att vissa saker löser sig.
Sitter fortfarande som på nålar och väntar på ett viktigt svar, men jag lyckades yoga igår, så jag är sååå lugn och fin... (tur att ni inte ser mina korsade fingar)

Ungefär så här såg det ut på ön vid den här tiden förra året... det var mörkt och kallt, inte snöigt och vitt. Nu är det inte långt kvar till julafton, men det finns annat att vänta på än tomten. Trodde i min enfald att allt nästan var i hamn, men icke då. Det finns visst någon säkring eller nåt som går in och bryter flödet just när det börjar lossna. Jag har väntat sedan i slutet av november, det är en evighetstid för en sådan som jag som lider av måste-veta-nu-sjukan. Många väntar på klapparna, och visst är det kul att få paket, men jag hoppas mer på att få en klapp på axeln och lite mer att göra... Ikväll ska jag försöka yoga, så att jag kan vara lugn och sansad hela dagen (och kvällen) ifall jag inte får veta något imorgon heller... jag hoppas att bilen inte kör i diket och att det snart blir grönt ljus för mig. Rött är inte alltid rätt, inte ens så här i jultid...

Snart är det nytt år igen. Det är dags att börja fundera på vilket nyårslöfte som ska gälla för 2011. Mitt blir definitift att fortsätta att försöka få in yoga som en del i mitt liv. Nu när livskarusellen snurrat lite för fort och mycket igen heter hjälpen inte piller, utan yoga.
Den lillas löfte blir förmodligen att lära sig gå på egna ben. Vi hejar ivrigt på hennes försök, ryggont har vi haft länge nu... Vad den stora har för löfte vet man aldrig, det är mycket som är på heder och samvete just nu, men jag hoppas det blir att inte rymma hemifrån...
Jag ska som sagt försöka få till det här med yoga. Vet inte hur många gånger jag kommit igång och sånär börjat känna den där underbara lättheten i kroppen, och så bara tappar jag bort flytet. Att ta ett varv i spåret, en halvtimme på gymmet, det går hur bra som helt, men en timme på mattan är svårt. Därför ska jag utmana mig själv, för min egen skull...

Idag har jag känt mig lite utbränd... det har varit lite väl mycket ett tag nu, och då ser kroppen till att jag inte överhuvudtaget kan fungera. Fast lite kärlek, en sovstund, kaffe och Ibumentin gör helt plötsligt att livet är bra igen, snöyra och soldis är vackert och nu vi ska hämta den stora och börja julpynta så smått. Ur askan in i elden igen...

Finns spöken? Absolut, säger en del. Aldrig i livet, säger andra. Jag har inte träffat på något riktigt spöke. Förutom mina egna hjärnspöken vill säga. Dom hälsar flitigt på och ställer då till det så in i bengen. Trodde ju att jag blivit av med lite nojjor och rädslor med åren, men så vips kommer spökena fram och säger tittut och så är jag där i samma skit igen. Det är nog så att det bara är att vänja sig vid att en del säger absolut och andra aldrig i livet, en del hissar en del dissar, ibland regn, ibland sol, livet går vidare... hjärnspöken går igen...

Snön faller... i mängder... det är roligt att åka pulka... om man kramas håller man värmen bättre...

Snön har kommit till ön. Jag trivs inte som fisken i vattnet om jag säger så. Visst är det roligt att åka pulka och skidor på längden och tvären, men snöslask är inte riktigt min grej. Sedan har sorgen över en mycket älskad person inte släppt taget, och jag önskar ibland att någon som är större än alltet tog över en stund, gjorde så att mörkret blev till ljus. Fast jag vet att snart vänder det igen, det är ju så att det är i trånga passager som det händer bra saker, och vi är snart, snart igenom. Det är bara mitt tålamod som spökar, inte min tro...

Förut hände det ofta att jag lekte att jag var med i en film, jag lekte helt enkelt att jag var filmstjärna. Nu för tiden brukar jag vara regissör och se till att mitt liv blir som i en film...

Kanske beror det på att när man gör film kan man göra en omtagning och när man ser film kan man spola framåt eller bakåt, se en scen om och om igen, eller inte...

Just nu skulle jag gärna spola... åt vilket håll spelar inte så stor roll, och det behöver inte vara så långt heller...

När min mormor dog hände det något märkligt. Jag var ensam i min lilla lägenhet, det var kväll och solen var på väg ner. Min mamma hade just ringt och sagt att hon och pappa var på väg till sjukhuset 15 mil bort för att nu hade mormor sagt att hon ville dö. Så plötsligt blev det en kompakt tystnad i lägenheten, och jag liksom tvingades ner i soffan. Tårarna började strömma ner för kinderna och när jag satt där och tittade ut genom fönstret såg jag ett otroligt vackert ljussken på himlen och jag förstod då att mormor sade hej då till mig. Min mormor hann aldrig träffa den stora, men jag vet att dom ändå träffats. En dag gick jag över Skanstullsbron och tunnelbanan susade förbi i parti och minut. Fast ett tåg kröp fram bredvid mig, och när jag tittade upp förstod jag varför. Första vagnen hette Märta, precis som min mormor... hon hade helt enkelt tagit sig en liten titt in i barnvagnen, blinkat åt mig för att sedan sakta, sakta, åka iväg igen...
Återigen har en själ visat sig för mig. Denna gång var jag på väg för att hämta den stora. Jag visste att döden var nära, och precis när jag skulle gå in genom dörren, bröt solen igenom gråa moln och jag hann tänka - Vad vacker han var...
Den stora möter mig i dörren och säger - " Han är död nu, eller hur?" När vi är på väg hem, börjar ett tyst, stilla regn, falla som kristaller, och vi förstår stunden är kommen.
Vi ramlar ihop i en stor hög på hallgolvet, gråter och skriker, men vet att vi överlever. Tack vare vår kärlek och våra fina vänner här och på fastlandet.
Sommaren på ön var den sista tillsammans med honom, men han finns för alltid hos oss, kvar i våra hjärtan, men utsikten kommer alltid att vara lite blå...

Förtroende. Tillit. Tro. Vem kan man egentligen lita på? Sig själv endast, eller? Nej, jag är fullständigt övertygad om att det går att lita på alla. Till motsatsen är bevisad förstås. Det händer ju tyvärr att förtroende bryts och svek är vardagsmat. Jag har levt några år nu, och många klasskompisar, lagkamrater, bästa vänner och kärlekar har det hunnit bli, men jag har inte blivit lurad eller sviken mer än att jag kunnat återhämta mig. Kanske är det för att jag försöker gå in i möten med andra med ett öppet sinne och hjärta. Fast så, inte som en blixt från klar himmel, men nästan, kom så det där övertrampet ändå, som gör så ont. Det där som jag har så svårt att förstå varför det måste ske. Grundtanken var kanske god, det vill jag ju alltid tro, men bara för att tanken var god från början, är det inte alltid lika med att fortsättningen blir god. En liten tid har gått, jag har inte gett upp hoppet om att tilliten ska återkomma, jag får bara lita på mitt hjärta, min familj, mina vänner, mig själv...

(Personerna ovan har inget med mina funderingar att göra. För mig är dom spännande och uttrycksfulla människor som bär på massor av kunskap. Precis som du och jag)

Tillbaka på "vår" ö igen efter en turbulent resa. Svallvågorna har gått har höga, men jag är inte genomvåt, bara lite fuktig och kall. Som tur är har jag alldeles underbara vänner och en helt enkelt fantastiskt fin familj som ger mig torra kläder och värmer mig. Det är inte klokt vad dumt vi kan göra mot varandra, utan att alltid vara medvetna om det. Blir det dumt och tokigt kan man dock göra något åt det hela. Att prata med varandra är ett exempel på vad man kan göra . Att prata gör gott. Att skylla ifrån sig gör ont. Att ta sitt ansvar gör att saker går att rätta till. Att våga stå upp är svårt, men nödvändigt. Nu är havet lugnt igen, fast det är fortfarande kallt. Tror att det kan ta ett tag innan allt känns helt okej igen, eller förresten, jag är inte helt säker på att det någonsin kommer att göra det. Då känns det skönt att ha torrt på fötterna och att ha det lungt och skönt runt omkring sig. När allt är som mest knäppt, pågår livet som vanligt, den lilla är snart stor, den stora är snart större. Det gäller att försöka se det, uppmärksamma det som är knäppt, leva det som är bra. Försöka göra så rätt och riktigt man kan, våga säga "jag älskar", "förlåt" och "jag vill försöka" istället för "jag hatar", "bara ditt fel" , "jag vill inte". Det kan vara riktigt jobbiga ord, det kan vara riktigt jobbigt att försöka leva så, men jag kämpar hellre med det, än alternativet. Jag såg en svart katt idag, jag spottade inte. Vill inte tro på vidskepliga ting, jag vill ta mig mot ljuset i tunneln av egen kraft, även om jag måste ta den tuffa vägen.

Snart är det dags lämna landet en stund. Inte så långt, men tillräckligt för att språket, kulturen och landskapet är annorlunda. Det ska bli spännade att promenera runt med kameran som enda sällskap under dagen, för att sedan möta upp vännerna på kvällen. Höra av dom sett och hört. Kanske blir det en tur ut på landsbygden, kanske gör jag bara staden. Hur som helst tror jag mig veta att det blir en bra utflykt.

Har idag fått höra att det är okej att "slarva" lite. Att det är okej att leka lite. Strunta i former och utseende och kör mer på känsla. Skjut från höften, typ. Det var otroligt befriande att höra, samtidigt som jag blev ytterst förbryllad. Hur många gånger har jag inte fått höra att jag måste SLUTA slarva? Vara mer fokuserad. När allt håller på att gå över styr med den stora brukar jag försöka se allvarlig ut och säga: "Snälla, k-o-n-c-e-n-t-r-a-t-i-o-n nu, så går det här lite bättre, och så brukar vi skratta läppen av oss. Vi är inte så bra på att styra upp oss när det inte gäller, men då det gäller, och andra sidan, brukar vi fixa det mesta.

Hur som helst var det härligt att höra en annan röst än min egen, säga att det faktiskt är helt okej att leka lite, slarva lite. Och den personens röst tillhör dessutom en av dom 100 bästa i en viss genre, så en viss tyngd har det iallafall, tycker jag.

Former, skärpa, vinkel, fokus, ljus, det är så mycket som spelar in, det är ju som med utseendet, det spelar roll, men om känslan inte finns där blir det inte så där bäst som man först kan tro.

Länge leve leken!

För några dagar sedan såg jag ett program som handlade om kvinnor som bär burka. När jag var liten brukade vi leka burka eller burken. Leken gick ut på att en kompis räknade och alla andra skulle springa och gömma sig. Sedan skulle man, utan att bli tagen av den som räknade, springa till ett visst ställe och ropa - "Burka!" Nu har burka fått en annan betydelse för mig. Fast ändå inte. Det handlar på något sätt ändå om att inte synas... om att gömma sig. Men nu är det ingen lek längre. Nu är det - hm, ja, vaddå? Är det kvinnofientligt? Ska vi förbjuda kvinnor att bära burka? Eller ska vi tillåta att våra barn kan ha en dagisfröken vars ansikte vi inte kan se? Jag tycker det är en jättesvår fråga och vet inte på vilket ben jag ska stå. Respektera varandras åsikter, hudfärg, läggning, religion. Lev och låt leva, det är ett rätt bra motto.

Igår blev kalaset inställt, idag ställde vi in hela dagen. Grönt snor och hosta kan ställa allting på ända. Ibland känns allt hopeless... då kan det vara härligt att dansa till irländsk musik. En strimma av energi kom till oss och vips så fyllde vi huset med vild rockmusik och U2 fick oss att för en stund glömma inställda kalas, burkor och snor. När vi sedan trötta och nästan febriga lyssnade till introt till filmen Min Granne Totoro, var det som vanligt igen. Varmt och lyckligt.

Slutet gott, allting gott.

Har precis hämtat mig från valcirkusen, så kommer nästa grej. Förhöjt terrorhot. När som helst, vart som helst i Europa, Sverige, Världen, kan det smälla. Jag har så svårt att ta in vissa saker, speciellt sådant som jag tycker är otäcka, men nu kan ju vad som helst hända. Kanske.
Solen har lyst över oss i helgen. Picknick vid havet. Kalas med glass och maräng. Äpplen från fina vänner. Raggmunkar, stekt fläsk och nykokt äppelmos. Allt är inte trasigt. Det finns hopp.

Oj, vad det var länge sedan jag bloggde. Sommaren har övergått till höst, min favoritårstid. Den friska, klara luften, de vackra färgerna på trädens löv, tjocka koftan, raggsockor och te.

Jag har just kommit in från en lång promenad vid havet, den minsta har just vaknat och möter mig med ett leende. Har lånat en hund idag, en underbar, korthårig, liten tjej. Tar henne med mig när jag hämtar den stora. Nu tycker jag att vi går hem och diskuterar det här med hund... säger den stora. Katt eller hund? Den ständiga frågan. Kanske, kanske inte. Ole, dole, doff. Vi säger att vi måste ha tid. Den stora tycker det är onödigt att vi jobbar. Om ni inte jobbar har vi ju tid...

Jag har just nått en ny milstolpe i mitt liv. Jag har sprungit en mil...eller ny och ny förresten, men det var iallafall väldigt, väldigt länge sedan jag sprang en mil så det kändes som om det blev en ny milstolpe... hur som helst var det mycket trevligt när jag och en god vän tog oss igenom dessa kilometer en ljum sommarkväll förra veckan. Det där med att lyckas göra något som man varit lite nervös över är verkligen tillfredsställande. Oavsett om det handlar om att springa en mil, göra högskoleprovet eller flytta så växer iallafall jag när jag vågar utsätta mig för nya saker. Att våga utmana sig själv och göra förändringar. För mig handlar det inte om att tävla mot andra, vinna eller försvinna. För mig handlar det om att utveckla mig själv, prova något nytt av ren nyfikenhet. Upptäcka nya smaker. Se andra delar av sig själv, andra, Sverige och världen. Kanske se att andras sätt också fungerar, kanske se att ens eget sätt kan hjälpa andra.

Att få barn är för många en milstolpe. Att få barn kan innebära att man ser på saker och ting på ett annat sätt. Barn tänker på sitt eget lilla vis, klokt och befriat från hinder, och vågar man ta ut svängarna och följa med i deras tankegångar kan det hända mycket spännande med en själv. Och med barnet. Tur att det finns så många kloka människor där ute som man kan låta sig inspireras av!

Solen skiner och det är varmt, varmt. Skönt. Fast om man får solsting är det inte så trevligt. Det har vi fått erfara. Den stora fick tokfrossa och hög feber och istället för att hoppa bomben i poolen blev det sängläge och film. Neddragna persienner och glass. Det kan vara klokt att sticka huvudet i sanden ibland, ta det lugnt och läsa en bok i skuggan kanske. Den lilla har också fått ta del av hav och pool. Hon gillar det skarpt. Det är ju så vackert. Att sedan kolla på när den stora far omkring som en lycklig fisk gör ju att det blir ännu mer spännande och härligt. Det plaskar och låter. Skratt och skvätt. Inte konstigt att den lilla tar sig en tupplur lite nu och då. Hon är klok hon. Det är Patti Smith också. Har sträckläst "Just Kids" och varit lite ledsen för att jag inte kunde åka till Borlänge. Ibland ligger Sveriges Mallis väldigt ocentralt till... Missade även Annies visit i kungliga huvudstaden, vilket sved mer än solbrännan gör just nu. Tycker det känns hoppfullt att Patti och Annie är högaktuella fortfarande. Kanske är det inte för sent ändå...

Imorse vaknade vi allihopa på ett helknasigt humör. På ett positivt sätt. Den stora formligen sprakade av energi, så vi fick avsluta frukosten fort, fort och kuta iväg till fotbollsträningen. Helt okej för mig som är före detta fotbollsspelare. Väl där blev det jättevästar, hårt pumpade bollar, självmål och tårar... vi avslutade träningen snabbt och gick över till att med busa med en förälder istället... När vi gick hem hade tårarna torkat och humöret var på topp igen. Vi spelade kortspel under kaosartade former. Den stora var överallt och ingenstans. Den lilla försökte spela. Jag fick magknip av allt skrattande. Efter en utsökt lunch ute, vi grillade italiensk korv och åt en sallad med kokta morötter, fetaost och sockerärtor, blev himlen svart och vi gick in igen för att måla och rita. Mysigt. Jag försökte rita av Maradona, eller "lilla gubben" som den stora kallade honom, men det gick sådär. Vädret svänger fort och när solen kom fram igen åkte vi till havet och tog oss ett snabbdopp. Hur kallt som helst faktiskt. Lekte kull och busade omkring som småtroll. Den lilla sov och sov. Stora moln på himlen igen och vi drog hemåt innan ovädret brakade loss. Hade en liten överraskning till den stora, en ny film - Det levande slottet - och vi kröp ihop i soffan och såg den tillsammans. Middag och mer skratt. En dusch och sedan vi pussade dom små liven god natt. Ett sms från en god vän på fastlandet, ett litet glas rött och VM i fotboll. Livet är härligt...som en bukett blommor, som en vacker tavla.

Öst eller väst. Nord eller syd. Ensam eller inte. Hus eller lägenhet. Hur, var och med vem ska man bo egentligen. Kan man ändra sig bara så där hur som helst? Vi hamnade i ett litet samhälle på västra sidan, söder om Visby. Det känns bra att bo här. I helgen badade vi vid både vid Ekstakusten och i ett kalkstensbrott uppe i norra delen av ön, på östsidan. Jag behöver inte välja. Jag kan bo där jag bor, och må bra där, och samtidigt ha tillgång till allt annat vackert på denna ö. Att våga stanna upp och kvar är svårt, tycker jag. Ofta vill jag framåt och vidare nästan på en gång. Fast det går bättre och bättre att ta det lugnt, för här är tempot behagligt. Folk har lite mer tid här för varanadra än där jag varit förut. Det är skönt. Tid för omtanke och eftertanke. Tror inte man kan få för mycket av det.

Glappkontakt. Hjärnsläpp. Kalla det vad ni vill, i lördags fick jag ett bryt. För mycket av ädla drycker från Italien och Mexico bidrog, men felet var helt och hållet mitt. Huvudvärken i söndags var dock inte helt av ondo, jag hade kommit på en hel del kvällen före. Bland annat att jag är så förbannat trött på processer. Det är så himla lätt att säga att - Jamen, det är ju inte så konstigt att det inte är så lätt nu, du är ju inne i världens PROCESS... du går ju i skolan, ni har ju flyttat, ni har ju fått bebis... jamen, vad f-n, det är ju inte någon process, det är ju LIVET som pågår. Inte någon process. Ordet process är för mig oerhört begränsande. Jag har under en lång, lång, tid nu varit i så himla många P-R-O-C-E-S-S-E-R att jag i lördags bara ville skrika och spränga murarna runt omkring mig. Jag vill vara FRI! Jag vill leva livet här och nu! Det kommer ständigt nya saker att bearbeta, det kan vara en nära väns skilsmässa, en förälders sjukdom, vad som helst. Listan på saker att oroa sig för kan göras hur lång som helst, men jag vill från och med i lördags inte kalla det processer. En process är för mig övergående, men livet är ju inte övergående, eller jo - det är väl just det som livet är - men livet pågår ju hela tiden, oavsett skilsmässor, sjukdommar eller vad det än må vara. Och jag vill inte bara överleva, jag vill leva också, njuta av allt som ständigt pågår runt omkring en. Livet kan vara som en karusell som bara snurrar fortare och fortare och till slut gör en illamående. Barn blir sällan illamående av karuseller, dom lever här och nu...

Jag har aldrig haft en hund. Jag har nästan aldrig minst någon när och kär. Men förra onsdagen dog en mycket kär hund. Daisy. Hon var en av dom finaste hundar jag någonsin träffat. En del kan gråta när som helst för vad som helst, men jag är inte en sådan person. Det är ytterst sällan jag fäller en tår. Men förra onsdagen strömmade tårarna ned för kinderna. Det var så skönt. Vi satt hela familjen och höll om varandra och grät. Det var så befriande. Tack Daisy. Tack för den för den tid vi fick tillsammans. Tack Daisys familj för kärlek och tillit.

Att diska är inte det roligaste jag vet. Fast att tvätta är ännu tråkigare. Det tar liksom aldrig slut. Först ska man sortera i färger och grader. Sedan bära ner allt till tvättstugan, in med kläderna i tvättmaskinen. Om det vore klart här vore det väl okej, men sedan är det ju hur mycket jobb som helst kvar att göra. Tur då att jag har en annan hemma som tycker att tvätta är avkopplande. Vi gör det där tråkiga lite roligare genom att hjälpas åt och att dela upp jobbet. Då får vi mer tid över till det vi gillar mer. Som till exempel att laga mat, läsa tillsammans eller baka bröd. Även om det blir massor av disk när man lagar mat och bakar, men jösses vilken trivsam syssla det är. Doften av nybakat bröd är ju helt magisk. Att samlas kring en god middag slår det mesta. Tur att jag har fler där hemma som också tycker det...

Paris, Rom, Lissabon eller Visby. Det går fínt att må gott och njuta var man än är. En espresso går att fixa hemma till och med. Bara en sådan sak gör livet rätt mycket trevligare. En ensam stund med en kaffe, eller kaffi som det kan stavas på Gotland, kan göra en gott. Lite Grappa till, på en taverna i ett solvarmt Rom, kan göra underverk. Att drömma lite kan också göra underverk. Det är ju så att drömmar kan slå in. Vågar man drömma och tänka utanför boxen kan det hända saker. Brukar förflytta mig till olika platser ibland när tristessen gör sig påmind. Jag har suttit på Harrys Bar många gånger, surfat i Biscayabukten, ätit pizza i Neapels gränder, klättrat i Yosemite, åkt skidor i La Grave, ridit kamel i Sahara öknen, åkt flodbåt nerför Nilen. Det har varit otroligt spännade kan ni tro, det har funkat nästan varje gång. Tristessen liksom bleknar och jag har fått massor av nya tankar och ideér samtidigt som jag fixat undan det tråkiga jag håll på med. Ibland har dom nya tankarna lett fram till en verklig resa, men oavsett om resan varit verklig eller inte så har jag haft roligt när jag skulle kunnat gnällt över regn och rusk, långa Konsumköer, bilstockning på Tranebergsbro eller stopp i tunnelbanan.

Idag regnar det. Vad gör man en regning dag? Jo, man kan lyssna på Leonard Cohen och baka sockerkaka. Sedan kan man ha inomhus picknick hos bästa vännerna. Vet att det blir en bra dag trots regnet. Halleluja. Igår fick jag både höra denna underbara låt och samtidigt få den tolkad på teckenspråk. Det var helt fantastiskt! Så ännu mer vacker blev upplevelsen. Under tiden sockerkakan varit i ugnen och jag suttit och skrivit detta har det slutat regna. Kanske blir det utomhus picknick ändå. Hur som helst kommer solen snart fram och denna ledig härliga dag fortsätter på ett skönt sett. Halleluja.

Slut. Över. Fine. Så kom då dagen då allt tog slut. Eller? Kan det vara så att allt precis har börjat? Jag vill tro det. Kan ett slut vara början till något nytt? Javisst är det så. Ett slut är ett avslut. Ett avslut är en punkt. Det är nu dags att börja skriva nytt. Solen kommer med värme, med sköna dopp i havet och med lust. Det är inte slut, över och förbi. Allt har precis just nu börjat...

Idag stod yoga på schemat. Helt underbart. Jag tycker verkligen om att yoga. Har provat det mesta i träningsväg, men inget är som yoga. Både själen och kroppen får sitt. När jag yogat känns det som om jag går på moln. Inget kan rubba mig. Kroppen känns lätt och smidig och sinnet är lugnt. Energin är i balans. Allt flyter på. Jag hoppas att alla någongång får uppleva att vara i balans. Lyckan kommer inte utan ansträngning, det krävs en hel del att få ihop livspusslet, men det går, och att anstränga sig kan också vara rätt skönt ibland. Att våga kämpa och ta ut sig fullständigt kan innebära att man faktiskt vinner, överlever, får det att gå ihop. Åtminstone för en stund. Gott nog.

Snart är det slut. Om några dagar är kursen jag sett fram emot så länge över och förbi. Jag kommer ihåg hur nervös jag första dagen. Vi hade fått en uppgift att ta med oss ett självporträtt och att ta porträtt har, fram till dags datum, varit ett berg att bestiga för mig. Svårt helt enkelt.
Jag tog ett helt gäng med bilder, inte nöjd med någon, men jag stålsatte mig och satte upp en bild på väggen. Alla fick säga sitt. Ingen dissade min bild, ingen dissade någons bild. Alla vara snälla. Det är alla fortfarande. Fast nu säger alla vad dom tycker. På ett konstruktivt sätt. Det är härligt. Jag tror, vet och hoppas att alla fortsätter att vara snälla. Och konstruktiva. Det kommer att gå bra för den här klassen. Säger bara: Go, go, go!!

Det var fler än jag som inte ville sitta på vägen hem från vårt äventyr. Eftersom jag inte har sjöben blev det ett stadigt grepp om relingen , blicken mot horizonten och stilla tankar om att vågorna snabbt skulle ta oss till stadig mark. Så blev det, och där stod familjen Mys och väntade. Tänk att små, små armar runt ens hals kan värma en nerkyld kropp så fort...

Eva Dahlgren har en låt som heter "Gunga Mej" från plattan En blekt blondins hjärta. Där sjunger hon: " Älskade tro mej, livet är som en hiss, det enda som skrämmer är om den står still. En våning upp mot framtiden, nästa sekund ner i källaren, livet gungar mej, gungar mej fram och tillbaks... Hm, jo, tack, nog kan livet gunga en. Jag skulle vilja säga att det skulle vara skönt om livet stod still åtminstone en timme per dag... Just nu känns det som om jag är i en känslokarusell som aldrig verkar stanna. Tror jag får lyssna mer på kloka Eva D, hon brukar kunna lösa många knutar, så även denna hoppas jag.

Slut. Utställning. Konst. Konstigt blir det när allt snart är över. Utställningen. Ja, utbildningen är ju också snart över, men förhoppningsvis slutar jag inte lära mig nya saker för det. Det är kul att lära sig nya saker om sig själv och andra. I lördags lärde jag mig massor till exempel. Som att det är kul att åka buss mitt i natten. Det är bara att slummra in en stund i vetskap om att någon annan tagit över ratten ett tag. Att det är härligt med fina vänner har jag vetat länge, och i lördags fick jag det återigen bevisat för mig att jag verkligen har fina vänner. Tack kära ni! En spännande helg är över, en lång dag lider mot sitt slut och jag är trött... men boken kallar och jag har bara några sidor kvar, så än är det inte riktig dags att stoppa sömntåget. Men väl bloggandet!

Varning! Varning för askmoln från vulkan, varning för svallvågor från fartyg, varning för snö... det finns mycket som är farligt som samhället måste informera oss om. Jag hade tänkt att det här inlägget skulle handla bara om otrohet, och jag kommer snart till det, men först måste jag berätta att jag hörde en debatt på radion om detta askmoln som ställer till det för flygbolagen runt om i Europa. En reporter frågade en islänning om han var rädd. Mannen från Island svarade att han inte alls vara rädd, det är ju som det är med dessa vulkaner på denna ö, dom finns, och det är inte precis vi som tryckt på knappen så att dom börjar leva. Nej, han var inte rädd, däremot var han orolig för alla bönderna som har sina betesmarker och åkerjord i närheten av vulkanen. Hur ska dom nu överleva?
Jag blev lite glad. Han tänkte inte på sig själv så mycket, han tänkte att det som sker i naturen är ganska naturligt, men framför allt tänkte han på sina medmänniskor, bönderna som nu kanske inte kan fortsätta leva på sitt jordbruk på grund av all lava som förstört deras marker.
Fler borde göra som den mannen. Att bry sig om. Andra. Naturen. Kanske kan samhället varna för egoism? För otrohet? Kan inte låta bli att fundera på om det här med det eventuellt inställda bröllopet mellan Jonas och Madeleine. Jag ska inte komma med några moralkakor då jag verkligen inte känner till någonsom helst fakta i detta fall, men hur tänkte han? Vad är väl en bal på slottet? Vad är väl halva kungariket mot en natt med en okänd kvinna? Ja, det får bli som det blir med det där, jag är i alla fall lyckligt gift och väldigt nöjd med mitt liv som (fattig) student med drömmar om ett radhus på 107 kvadratmeter, en katt och en hund...

Övergrepp, kyrkan, präster, Gud, förlåtelse, pojkar, flickor, det är bara så jävla hemskt...

Äntligen! Nu är det dags att byta vinterdäcken mot sommardäcken! Det är jättehärligt, det betyder ju att sommaren är i antågande, och jag tror att just denna sommar kan bli den bästa... så klart, eftersom det är jag själv som kan påverka hur sommaren ska bli. Okej, jag kan inte påverka vädret, men jag kan påverka hur jag reagerar på en regning dag till exempel. Jag kan bli förbannad eller glad eller arg eller, ja, ni fattar. Bara jag kan styra mina reaktioner. Det kan verka läskigt att ha det ansvaret över sitt eget beteende och liv, men jag tycker det är skönt. Jag får ju bestämma...