söndag 30 januari 2011




Den stora sade till mig imorse - "Mamma, du kan ju ingenting..." Hoppsan, tänkte jag, innan hon i nästa andetag fortsatte med - "Fast jag älskar dig ändå, för du är bäst..." Hm, tänkte väl det... Fast faktum är att jag inte är som några av våra vänner som lätt och ledigt själva kaklar om badrummet, tapetserar om sovrummet, slipar upp golvet i vardagsrummet. Dom bara kan sådant och gör det till ett helgnöje typ. Nej, jag är inte den som kommer att sitta med den stora och hjälpa till med matteläxan. Jag är inte den fixar till datorn när den inte gör som jag vill. Det är aldrig jag som ställer mig på en pall och borrar upp en ny hylla. Sticka och virka kan jag inte heller. Hm, det ligger kanske något i det den stora säger. Fast å andra sidan blir dom flesta uppsnurrade på läktarn om dom försöker ta en boll ifrån mig. Har vi tråkigt en dag kan det hända att jag börjar hoppa på ett ben eller ställer mig på huvudet, och då kommer skratten igång igen. Om vädret är dåligt är det inte omöjligt att hela rummet blir en koja. En och annan yogaposition har jag koll på. Och när vi gick hemåt igen från vår utepicknick i eftermiddags sade den stora - "Mamma, kan inte du göra den där supergoda tomatsåsen och penne när vi kommer hem, det är ju det godaste jag vet..." - "Jo, hjärtat, det kan jag göra..."

lördag 29 januari 2011







Så blev jag så där liten igen. Häromdagen. Jag hade inget försvar, trots att jag vet att jag inget har att frukta, jag har en del i det hela, men jag är inte ensam. Detta borde inte få mig att må dåligt, men jag kände hur käkarna spändes och hur jag kurade i mig själv. Fick inte fram orden rätt och lätt, tankarna tog omvägar och hittade inte vägen ut ur munnen. Efteråt var jag trött, men det gick inte ut över familjen, tack och lov har jag lärt mig lite grann i alla fall... och tack och lov för att jag fick plåta fabriksmiljö igen. Häromdagen. Jag kände hur adrenalinet pumpade, jag kände hur jag glömde tid och rum och kylan runt omkring mig. Jag var ett med kameran, och jag var lycklig med mitt plåtande igen. Häromdagen. Det kan ingen ta ifrån mig! Ingen ska någonsin få ta glädjen över att plåta ifrån mig! Ingen har makten att säga åt mig att sluta, ingen har makten att säga åt mig att söka mig någon annanstans. Min lycka är min lycka, mitt plåtande är mitt plåtande, och jag förstår att alla inte uppskattar eller förstår den, det är helt okej för mig. Jag vill plåta och må bra, utvecklas, beröra och publiceras. Kanske i den ordningen. kanske spelar ordningen ingen roll, kanske ändras den hela tiden. Nu är det sista rycket, snart finns det inga begränsningar längre, snart flyger jag vidare på egna vingar...

söndag 9 januari 2011

Det nya året har börjat toppen. Först en kalashärlig nyårsafton med goda vänner, sedan ett långt lov tillsammans med familjen och så - ÄNTLIGEN -kom svaret jag väntat och längtat efter.
Jag är så GlAd!!! Nu ska jag göra allt för att detta nya år ska bli ett av dom bästa vad gäller jobb och karriär! Förutsättnigarna finns, men jag är verkligen inte i mål, det finns fortfarande saker jag måste fixa med, men oj vad mycket roligare det känns nu. Tack alla fina vänner för love and support!