Hej då sommar, hej och välkommen höst. Det kommer att hända grejer, oavsett, och jag längtar.

Ibland har jag lite tokigt perspektiv på saker och ting. Litet blir jättestort. Upp blir ner och fram blir bak. Ibland blir allt bara svart. Som igår. Hela samhället bara försvann. Larmet gick, och jag plus fyra andra sprang som blådårar. Ingen fara. Det bara blir så ibland. Idag lyser solen. Direkt på morgonen och även nu... Tack alla fina som finns där ute.

Nej, jag är ingen skadeskjuten kråka. Jag är jag. Jag ser allt det vackra och bra som finns i min närhet. Jag ser färger, jag ser bilder, jag ser, jag hör orden, jag läser... och jag känner, jag tror, jag vet... men ibland är det lite mörka moln ivägen bara. Jag vill lyssna mer på en sådan som Pia Sundhage. Jag vill lyssna på positiva röster. Jag vill flyga högre, på starka vingar.

Efter en jättebra helg med positiva tankar och händelser så blev himlen svartblå och jag föll ner i ett kallt hav... Varför ska allt vara så svårt? Eller rättare sagt, varför tar allt så lång tid för? Kan inte saker och ting bara rassla till och ordna sig någongång. Jobba, jobba, jooooobba. Hörs från läktaren. Jodå, jag gör allt jag kan... Heja, heja, heja, hörs också. Allting går bra igen...om ett tag. Kanske. Jodå, om du fortsätter jobba, jobba, joooobba...

Tog med den stora och lilla till Kovik idag. Det var fint. Korna var snälla. Åkte vidare till Kronholmen. Det var också fint. Där fanns det många golfbollar. Den lilla ville kolla om de sjönk när man kastade dom i havet. När vi kom hem var det middagsdags. Det blev en fin middag. Det blev en fin helg igen.

En annan del av ön. En annan plats. Lite luggslitet. Lite lika. Jag ilar förbi, men känner samma värme från vänner även där.