Idag fick vi vår första uppgift. Temat för uppgiften var - ingång. Eh, jaha, tänkte jag. Det är lika bar att släppa på spärrarna och prestationsångesten med en gång. Inte snegla på de andra i klassen. Så kände jag en våg av självförtroende välla över mig och jag tog fem penslar och en himla massa färg och satte igång. Vid dagens slut hade jag ett litet embryo till min första "riktiga" tavla. Det kändes helt otroligt härligt!! Kanske är inte alla dörrar och fönster mot konstvärlden stängda, kanske öppnade jag någonting idag som, för mig, kan blir något stort. Det spelar ingen roll vad andra kommer att tycka och säga. För mig var/är detta stort och härligt, det är det som spelar roll. Endast!

Ibland är det som om någonting skymmer sikten. Livet känns skört som ett grässtrå. Människor runt omkring oss blir skjutna till döds. Folk svälter. Räntan går upp och ner och hit och dit. Alltid finns det något att oroa sig för. Hösten kommer med mörker och kyla. Hösten kommer med sprakande färger och nya möjligheter. Varför inte börja en kurs? Varför inte prova ett nytt te att mysa med i soffan med en ny bok? Ibland är skotten lösa, ibland överlever man...

På väg mot höst. På väg mot något nytt. Det har varit en bra sommar med festliga måltider, glada barn och vänner, flygturer och tågresor. Det har varit en sommar som vi sent ska glömma. Nu stundar en spännande tid, igen. Just i det här läget har vi aldrig varit tidigare. Jag sitter lugnt i båten och vet att allt blir så bäst som det bara kan bli.

Sommar och sol. Surfing och bad. Den stora har hoppat från högsta, den lilla har upptäckt att havet inte är så kallt och läskigt. Snart börjar ett nytt kapitel. Förskoleklass, dagis och nya utmaningar på konstskolan. Det kommer att bli en bra fortsättning på allt gott som varit denna sommar. Hösten närmar sig, det gör ingenting. Vi surfar vidare...