Imorse vaknade vi allihopa på ett helknasigt humör. På ett positivt sätt. Den stora formligen sprakade av energi, så vi fick avsluta frukosten fort, fort och kuta iväg till fotbollsträningen. Helt okej för mig som är före detta fotbollsspelare. Väl där blev det jättevästar, hårt pumpade bollar, självmål och tårar... vi avslutade träningen snabbt och gick över till att med busa med en förälder istället... När vi gick hem hade tårarna torkat och humöret var på topp igen. Vi spelade kortspel under kaosartade former. Den stora var överallt och ingenstans. Den lilla försökte spela. Jag fick magknip av allt skrattande. Efter en utsökt lunch ute, vi grillade italiensk korv och åt en sallad med kokta morötter, fetaost och sockerärtor, blev himlen svart och vi gick in igen för att måla och rita. Mysigt. Jag försökte rita av Maradona, eller "lilla gubben" som den stora kallade honom, men det gick sådär. Vädret svänger fort och när solen kom fram igen åkte vi till havet och tog oss ett snabbdopp. Hur kallt som helst faktiskt. Lekte kull och busade omkring som småtroll. Den lilla sov och sov. Stora moln på himlen igen och vi drog hemåt innan ovädret brakade loss. Hade en liten överraskning till den stora, en ny film - Det levande slottet - och vi kröp ihop i soffan och såg den tillsammans. Middag och mer skratt. En dusch och sedan vi pussade dom små liven god natt. Ett sms från en god vän på fastlandet, ett litet glas rött och VM i fotboll. Livet är härligt...som en bukett blommor, som en vacker tavla.

Öst eller väst. Nord eller syd. Ensam eller inte. Hus eller lägenhet. Hur, var och med vem ska man bo egentligen. Kan man ändra sig bara så där hur som helst? Vi hamnade i ett litet samhälle på västra sidan, söder om Visby. Det känns bra att bo här. I helgen badade vi vid både vid Ekstakusten och i ett kalkstensbrott uppe i norra delen av ön, på östsidan. Jag behöver inte välja. Jag kan bo där jag bor, och må bra där, och samtidigt ha tillgång till allt annat vackert på denna ö. Att våga stanna upp och kvar är svårt, tycker jag. Ofta vill jag framåt och vidare nästan på en gång. Fast det går bättre och bättre att ta det lugnt, för här är tempot behagligt. Folk har lite mer tid här för varanadra än där jag varit förut. Det är skönt. Tid för omtanke och eftertanke. Tror inte man kan få för mycket av det.

Glappkontakt. Hjärnsläpp. Kalla det vad ni vill, i lördags fick jag ett bryt. För mycket av ädla drycker från Italien och Mexico bidrog, men felet var helt och hållet mitt. Huvudvärken i söndags var dock inte helt av ondo, jag hade kommit på en hel del kvällen före. Bland annat att jag är så förbannat trött på processer. Det är så himla lätt att säga att - Jamen, det är ju inte så konstigt att det inte är så lätt nu, du är ju inne i världens PROCESS... du går ju i skolan, ni har ju flyttat, ni har ju fått bebis... jamen, vad f-n, det är ju inte någon process, det är ju LIVET som pågår. Inte någon process. Ordet process är för mig oerhört begränsande. Jag har under en lång, lång, tid nu varit i så himla många P-R-O-C-E-S-S-E-R att jag i lördags bara ville skrika och spränga murarna runt omkring mig. Jag vill vara FRI! Jag vill leva livet här och nu! Det kommer ständigt nya saker att bearbeta, det kan vara en nära väns skilsmässa, en förälders sjukdom, vad som helst. Listan på saker att oroa sig för kan göras hur lång som helst, men jag vill från och med i lördags inte kalla det processer. En process är för mig övergående, men livet är ju inte övergående, eller jo - det är väl just det som livet är - men livet pågår ju hela tiden, oavsett skilsmässor, sjukdommar eller vad det än må vara. Och jag vill inte bara överleva, jag vill leva också, njuta av allt som ständigt pågår runt omkring en. Livet kan vara som en karusell som bara snurrar fortare och fortare och till slut gör en illamående. Barn blir sällan illamående av karuseller, dom lever här och nu...