Snart är det dags lämna landet en stund. Inte så långt, men tillräckligt för att språket, kulturen och landskapet är annorlunda. Det ska bli spännade att promenera runt med kameran som enda sällskap under dagen, för att sedan möta upp vännerna på kvällen. Höra av dom sett och hört. Kanske blir det en tur ut på landsbygden, kanske gör jag bara staden. Hur som helst tror jag mig veta att det blir en bra utflykt.

Har idag fått höra att det är okej att "slarva" lite. Att det är okej att leka lite. Strunta i former och utseende och kör mer på känsla. Skjut från höften, typ. Det var otroligt befriande att höra, samtidigt som jag blev ytterst förbryllad. Hur många gånger har jag inte fått höra att jag måste SLUTA slarva? Vara mer fokuserad. När allt håller på att gå över styr med den stora brukar jag försöka se allvarlig ut och säga: "Snälla, k-o-n-c-e-n-t-r-a-t-i-o-n nu, så går det här lite bättre, och så brukar vi skratta läppen av oss. Vi är inte så bra på att styra upp oss när det inte gäller, men då det gäller, och andra sidan, brukar vi fixa det mesta.

Hur som helst var det härligt att höra en annan röst än min egen, säga att det faktiskt är helt okej att leka lite, slarva lite. Och den personens röst tillhör dessutom en av dom 100 bästa i en viss genre, så en viss tyngd har det iallafall, tycker jag.

Former, skärpa, vinkel, fokus, ljus, det är så mycket som spelar in, det är ju som med utseendet, det spelar roll, men om känslan inte finns där blir det inte så där bäst som man först kan tro.

Länge leve leken!

För några dagar sedan såg jag ett program som handlade om kvinnor som bär burka. När jag var liten brukade vi leka burka eller burken. Leken gick ut på att en kompis räknade och alla andra skulle springa och gömma sig. Sedan skulle man, utan att bli tagen av den som räknade, springa till ett visst ställe och ropa - "Burka!" Nu har burka fått en annan betydelse för mig. Fast ändå inte. Det handlar på något sätt ändå om att inte synas... om att gömma sig. Men nu är det ingen lek längre. Nu är det - hm, ja, vaddå? Är det kvinnofientligt? Ska vi förbjuda kvinnor att bära burka? Eller ska vi tillåta att våra barn kan ha en dagisfröken vars ansikte vi inte kan se? Jag tycker det är en jättesvår fråga och vet inte på vilket ben jag ska stå. Respektera varandras åsikter, hudfärg, läggning, religion. Lev och låt leva, det är ett rätt bra motto.

Igår blev kalaset inställt, idag ställde vi in hela dagen. Grönt snor och hosta kan ställa allting på ända. Ibland känns allt hopeless... då kan det vara härligt att dansa till irländsk musik. En strimma av energi kom till oss och vips så fyllde vi huset med vild rockmusik och U2 fick oss att för en stund glömma inställda kalas, burkor och snor. När vi sedan trötta och nästan febriga lyssnade till introt till filmen Min Granne Totoro, var det som vanligt igen. Varmt och lyckligt.

Slutet gott, allting gott.

Har precis hämtat mig från valcirkusen, så kommer nästa grej. Förhöjt terrorhot. När som helst, vart som helst i Europa, Sverige, Världen, kan det smälla. Jag har så svårt att ta in vissa saker, speciellt sådant som jag tycker är otäcka, men nu kan ju vad som helst hända. Kanske.
Solen har lyst över oss i helgen. Picknick vid havet. Kalas med glass och maräng. Äpplen från fina vänner. Raggmunkar, stekt fläsk och nykokt äppelmos. Allt är inte trasigt. Det finns hopp.