Då var vi där igen då. Ska vi eller ska vi inte ha djur? Och i så fall vilket? Kanske är det så att det för tillfället lutar åt att vi vänder hästarna ryggen. En katt kanske? Nja, det är ju ganska ofta så att dom vänder oss ryggen... hur kul är det? Kanske en hund? Ja, varför inte? Varför? Vilken ras? Hur enas? Ko? Det får räcka med Mamma Mu. Enligt vad vi kan förstå av den lilla så ramlar Mamma Mu mest och slår sig. Den lilla har ett fasligt pyssel med att trösta och plåstra om henne hela tiden. Vi får helt enkelt se vad som händer. Blir det så blir det och då blir det bra.

Härom dagen hade jag tänkt att jag skulle ut och plåta urskogen, kraftfulla träd och former.

Dagen började bra och jag hittade lite skog och mark där det kanske skulle finnas det jag sökte.

Det gjorde det inte... så jag fortsatte leta på andra platser. Jag letade och letade tills tiden började rinna ut och jag var tvungen att gå in på ett möte. På väg ut från mötet såg jag nylagd, kolsvart vacker asfalt, ett garage under markplan och jag tog min kamera och gick loss... Ibland spelar det inte någon roll att det inte blir som man först tänkt sig, ibland blir det bättre om man vågar följa det man ser och känner. Lita på att det blir bra så.

Små, lätta moln... ja, små moln är det på min himmel. Allt är bra, allt är lugnt. Jag står rak i ryggen, men håller på att tippa ändå. Färglös och orkeslös. Upp och ner. Svartvitt. Vad är vad? Tur att naturen finns där. Alltid. Alltid vacker. Tyst. Bedårande. Tur att himlen är blå och molnen lätta. Solen lyser. Motvind. Åt ett håll. Å ena sidan. Å andra sidan stilla. Allt löser sig. Allt blir bra. Allt är bra.