Så blev jag så där liten igen. Häromdagen. Jag hade inget försvar, trots att jag vet att jag inget har att frukta, jag har en del i det hela, men jag är inte ensam. Detta borde inte få mig att må dåligt, men jag kände hur käkarna spändes och hur jag kurade i mig själv. Fick inte fram orden rätt och lätt, tankarna tog omvägar och hittade inte vägen ut ur munnen. Efteråt var jag trött, men det gick inte ut över familjen, tack och lov har jag lärt mig lite grann i alla fall... och tack och lov för att jag fick plåta fabriksmiljö igen. Häromdagen. Jag kände hur adrenalinet pumpade, jag kände hur jag glömde tid och rum och kylan runt omkring mig. Jag var ett med kameran, och jag var lycklig med mitt plåtande igen. Häromdagen. Det kan ingen ta ifrån mig! Ingen ska någonsin få ta glädjen över att plåta ifrån mig! Ingen har makten att säga åt mig att sluta, ingen har makten att säga åt mig att söka mig någon annanstans. Min lycka är min lycka, mitt plåtande är mitt plåtande, och jag förstår att alla inte uppskattar eller förstår den, det är helt okej för mig. Jag vill plåta och må bra, utvecklas, beröra och publiceras. Kanske i den ordningen. kanske spelar ordningen ingen roll, kanske ändras den hela tiden. Nu är det sista rycket, snart finns det inga begränsningar längre, snart flyger jag vidare på egna vingar...