Förtroende. Tillit. Tro. Vem kan man egentligen lita på? Sig själv endast, eller? Nej, jag är fullständigt övertygad om att det går att lita på alla. Till motsatsen är bevisad förstås. Det händer ju tyvärr att förtroende bryts och svek är vardagsmat. Jag har levt några år nu, och många klasskompisar, lagkamrater, bästa vänner och kärlekar har det hunnit bli, men jag har inte blivit lurad eller sviken mer än att jag kunnat återhämta mig. Kanske är det för att jag försöker gå in i möten med andra med ett öppet sinne och hjärta. Fast så, inte som en blixt från klar himmel, men nästan, kom så det där övertrampet ändå, som gör så ont. Det där som jag har så svårt att förstå varför det måste ske. Grundtanken var kanske god, det vill jag ju alltid tro, men bara för att tanken var god från början, är det inte alltid lika med att fortsättningen blir god. En liten tid har gått, jag har inte gett upp hoppet om att tilliten ska återkomma, jag får bara lita på mitt hjärta, min familj, mina vänner, mig själv...

(Personerna ovan har inget med mina funderingar att göra. För mig är dom spännande och uttrycksfulla människor som bär på massor av kunskap. Precis som du och jag)