Tillbaka på "vår" ö igen efter en turbulent resa. Svallvågorna har gått har höga, men jag är inte genomvåt, bara lite fuktig och kall. Som tur är har jag alldeles underbara vänner och en helt enkelt fantastiskt fin familj som ger mig torra kläder och värmer mig. Det är inte klokt vad dumt vi kan göra mot varandra, utan att alltid vara medvetna om det. Blir det dumt och tokigt kan man dock göra något åt det hela. Att prata med varandra är ett exempel på vad man kan göra . Att prata gör gott. Att skylla ifrån sig gör ont. Att ta sitt ansvar gör att saker går att rätta till. Att våga stå upp är svårt, men nödvändigt. Nu är havet lugnt igen, fast det är fortfarande kallt. Tror att det kan ta ett tag innan allt känns helt okej igen, eller förresten, jag är inte helt säker på att det någonsin kommer att göra det. Då känns det skönt att ha torrt på fötterna och att ha det lungt och skönt runt omkring sig. När allt är som mest knäppt, pågår livet som vanligt, den lilla är snart stor, den stora är snart större. Det gäller att försöka se det, uppmärksamma det som är knäppt, leva det som är bra. Försöka göra så rätt och riktigt man kan, våga säga "jag älskar", "förlåt" och "jag vill försöka" istället för "jag hatar", "bara ditt fel" , "jag vill inte". Det kan vara riktigt jobbiga ord, det kan vara riktigt jobbigt att försöka leva så, men jag kämpar hellre med det, än alternativet. Jag såg en svart katt idag, jag spottade inte. Vill inte tro på vidskepliga ting, jag vill ta mig mot ljuset i tunneln av egen kraft, även om jag måste ta den tuffa vägen.