När min mormor dog hände det något märkligt. Jag var ensam i min lilla lägenhet, det var kväll och solen var på väg ner. Min mamma hade just ringt och sagt att hon och pappa var på väg till sjukhuset 15 mil bort för att nu hade mormor sagt att hon ville dö. Så plötsligt blev det en kompakt tystnad i lägenheten, och jag liksom tvingades ner i soffan. Tårarna började strömma ner för kinderna och när jag satt där och tittade ut genom fönstret såg jag ett otroligt vackert ljussken på himlen och jag förstod då att mormor sade hej då till mig. Min mormor hann aldrig träffa den stora, men jag vet att dom ändå träffats. En dag gick jag över Skanstullsbron och tunnelbanan susade förbi i parti och minut. Fast ett tåg kröp fram bredvid mig, och när jag tittade upp förstod jag varför. Första vagnen hette Märta, precis som min mormor... hon hade helt enkelt tagit sig en liten titt in i barnvagnen, blinkat åt mig för att sedan sakta, sakta, åka iväg igen...
Återigen har en själ visat sig för mig. Denna gång var jag på väg för att hämta den stora. Jag visste att döden var nära, och precis när jag skulle gå in genom dörren, bröt solen igenom gråa moln och jag hann tänka - Vad vacker han var...
Den stora möter mig i dörren och säger - " Han är död nu, eller hur?" När vi är på väg hem, börjar ett tyst, stilla regn, falla som kristaller, och vi förstår stunden är kommen.
Vi ramlar ihop i en stor hög på hallgolvet, gråter och skriker, men vet att vi överlever. Tack vare vår kärlek och våra fina vänner här och på fastlandet.
Sommaren på ön var den sista tillsammans med honom, men han finns för alltid hos oss, kvar i våra hjärtan, men utsikten kommer alltid att vara lite blå...