Den stora sade till mig imorse - "Mamma, du kan ju ingenting..." Hoppsan, tänkte jag, innan hon i nästa andetag fortsatte med - "Fast jag älskar dig ändå, för du är bäst..." Hm, tänkte väl det... Fast faktum är att jag inte är som några av våra vänner som lätt och ledigt själva kaklar om badrummet, tapetserar om sovrummet, slipar upp golvet i vardagsrummet. Dom bara kan sådant och gör det till ett helgnöje typ. Nej, jag är inte den som kommer att sitta med den stora och hjälpa till med matteläxan. Jag är inte den fixar till datorn när den inte gör som jag vill. Det är aldrig jag som ställer mig på en pall och borrar upp en ny hylla. Sticka och virka kan jag inte heller. Hm, det ligger kanske något i det den stora säger. Fast å andra sidan blir dom flesta uppsnurrade på läktarn om dom försöker ta en boll ifrån mig. Har vi tråkigt en dag kan det hända att jag börjar hoppa på ett ben eller ställer mig på huvudet, och då kommer skratten igång igen. Om vädret är dåligt är det inte omöjligt att hela rummet blir en koja. En och annan yogaposition har jag koll på. Och när vi gick hemåt igen från vår utepicknick i eftermiddags sade den stora - "Mamma, kan inte du göra den där supergoda tomatsåsen och penne när vi kommer hem, det är ju det godaste jag vet..." - "Jo, hjärtat, det kan jag göra..."

Så blev jag så där liten igen. Häromdagen. Jag hade inget försvar, trots att jag vet att jag inget har att frukta, jag har en del i det hela, men jag är inte ensam. Detta borde inte få mig att må dåligt, men jag kände hur käkarna spändes och hur jag kurade i mig själv. Fick inte fram orden rätt och lätt, tankarna tog omvägar och hittade inte vägen ut ur munnen. Efteråt var jag trött, men det gick inte ut över familjen, tack och lov har jag lärt mig lite grann i alla fall... och tack och lov för att jag fick plåta fabriksmiljö igen. Häromdagen. Jag kände hur adrenalinet pumpade, jag kände hur jag glömde tid och rum och kylan runt omkring mig. Jag var ett med kameran, och jag var lycklig med mitt plåtande igen. Häromdagen. Det kan ingen ta ifrån mig! Ingen ska någonsin få ta glädjen över att plåta ifrån mig! Ingen har makten att säga åt mig att sluta, ingen har makten att säga åt mig att söka mig någon annanstans. Min lycka är min lycka, mitt plåtande är mitt plåtande, och jag förstår att alla inte uppskattar eller förstår den, det är helt okej för mig. Jag vill plåta och må bra, utvecklas, beröra och publiceras. Kanske i den ordningen. kanske spelar ordningen ingen roll, kanske ändras den hela tiden. Nu är det sista rycket, snart finns det inga begränsningar längre, snart flyger jag vidare på egna vingar...

Det nya året har börjat toppen. Först en kalashärlig nyårsafton med goda vänner, sedan ett långt lov tillsammans med familjen och så - ÄNTLIGEN -kom svaret jag väntat och längtat efter.

Jag är så GlAd!!! Nu ska jag göra allt för att detta nya år ska bli ett av dom bästa vad gäller jobb och karriär! Förutsättnigarna finns, men jag är verkligen inte i mål, det finns fortfarande saker jag måste fixa med, men oj vad mycket roligare det känns nu. Tack alla fina vänner för love and support!

Vi har två vänner som idag ligger på operationsbordet. Kanske just i denna stund. Tankarna är hos dom och vi håller tummarna för att allt går väl för dem. Förhoppningsvis kan de sedan fortsätta sina liv som dansanta cirkusprinsessor :-)

Denna eviga väntan... jag håller på att gå sönder av denna eviga väntan...

Tur för alla att jag idag, för tredje dagen i rad, lyckats yoga på morgonen, och dessutom har jag simmat, så idag är jag ändå hyfsat tillfreds...
Läste i en bok av en av mina favoritförfattare -Håkan Nesser - att om man bara har tålamod löser det mesta sig till slut. Huvudpersonen i boken, Ante Waldemar Roos, hade i trettio år lämnat in samma tipsrad, och vad händer en dag, tror ni? Jo, han vinner två miljoner så klart. Om Fru Fortuna är med mig också, om allt går som jag hoppas, kommer det nog att kännas som om jag vunnit två millar. Visst kan jag ta mig vidare även om det blir en nitlott, men det skulle vara så himla mycket bättre med en vinst. Så klart. Nu kan jag bara hoppas att min väska kommer på bandet snart... jag vill åka uppför i karriärrulltrappan, inte nedåt...

I en av DN:s söndagsbilagor finns det alltid ett resereportage, och jag trillar dit varje gång. Kolla, säger jag, skulle det inte vara mysigt att åka hit?? Jag får en lätt skeptisk blick tillbaka. Jo, älskling, det skulle det, men kanske inte nu i år... Nu kanske jag inte borde vara så deppig då jag ju faktiskt varit iväg en sväng, jag har fått min vy från ett hotellfönster, jag har fått smaka på annan mat och jag har njutit i ett annat land.
Ett nytt år närmar sig och det känns bra, tror som vanligt att nästa år blir ett bra år. Året som nu bara har några dagar kvar har inte på något sätt varit dåligt, vi har fått en liten gudagåva till och vi har vänner här och där som hejar på oss. Vi har sagt till varandra att nu är det dags att förvalta allt det vi har, och även om det är lite till att ordna med, så är det ju liksom livet. Det stannar inte av bara för att vissa saker löser sig.
Sitter fortfarande som på nålar och väntar på ett viktigt svar, men jag lyckades yoga igår, så jag är sååå lugn och fin... (tur att ni inte ser mina korsade fingar)

Ungefär så här såg det ut på ön vid den här tiden förra året... det var mörkt och kallt, inte snöigt och vitt. Nu är det inte långt kvar till julafton, men det finns annat att vänta på än tomten. Trodde i min enfald att allt nästan var i hamn, men icke då. Det finns visst någon säkring eller nåt som går in och bryter flödet just när det börjar lossna. Jag har väntat sedan i slutet av november, det är en evighetstid för en sådan som jag som lider av måste-veta-nu-sjukan. Många väntar på klapparna, och visst är det kul att få paket, men jag hoppas mer på att få en klapp på axeln och lite mer att göra... Ikväll ska jag försöka yoga, så att jag kan vara lugn och sansad hela dagen (och kvällen) ifall jag inte får veta något imorgon heller... jag hoppas att bilen inte kör i diket och att det snart blir grönt ljus för mig. Rött är inte alltid rätt, inte ens så här i jultid...