Förut hände det ofta att jag lekte att jag var med i en film, jag lekte helt enkelt att jag var filmstjärna. Nu för tiden brukar jag vara regissör och se till att mitt liv blir som i en film...

Kanske beror det på att när man gör film kan man göra en omtagning och när man ser film kan man spola framåt eller bakåt, se en scen om och om igen, eller inte...

Just nu skulle jag gärna spola... åt vilket håll spelar inte så stor roll, och det behöver inte vara så långt heller...

När min mormor dog hände det något märkligt. Jag var ensam i min lilla lägenhet, det var kväll och solen var på väg ner. Min mamma hade just ringt och sagt att hon och pappa var på väg till sjukhuset 15 mil bort för att nu hade mormor sagt att hon ville dö. Så plötsligt blev det en kompakt tystnad i lägenheten, och jag liksom tvingades ner i soffan. Tårarna började strömma ner för kinderna och när jag satt där och tittade ut genom fönstret såg jag ett otroligt vackert ljussken på himlen och jag förstod då att mormor sade hej då till mig. Min mormor hann aldrig träffa den stora, men jag vet att dom ändå träffats. En dag gick jag över Skanstullsbron och tunnelbanan susade förbi i parti och minut. Fast ett tåg kröp fram bredvid mig, och när jag tittade upp förstod jag varför. Första vagnen hette Märta, precis som min mormor... hon hade helt enkelt tagit sig en liten titt in i barnvagnen, blinkat åt mig för att sedan sakta, sakta, åka iväg igen...
Återigen har en själ visat sig för mig. Denna gång var jag på väg för att hämta den stora. Jag visste att döden var nära, och precis när jag skulle gå in genom dörren, bröt solen igenom gråa moln och jag hann tänka - Vad vacker han var...
Den stora möter mig i dörren och säger - " Han är död nu, eller hur?" När vi är på väg hem, börjar ett tyst, stilla regn, falla som kristaller, och vi förstår stunden är kommen.
Vi ramlar ihop i en stor hög på hallgolvet, gråter och skriker, men vet att vi överlever. Tack vare vår kärlek och våra fina vänner här och på fastlandet.
Sommaren på ön var den sista tillsammans med honom, men han finns för alltid hos oss, kvar i våra hjärtan, men utsikten kommer alltid att vara lite blå...

Förtroende. Tillit. Tro. Vem kan man egentligen lita på? Sig själv endast, eller? Nej, jag är fullständigt övertygad om att det går att lita på alla. Till motsatsen är bevisad förstås. Det händer ju tyvärr att förtroende bryts och svek är vardagsmat. Jag har levt några år nu, och många klasskompisar, lagkamrater, bästa vänner och kärlekar har det hunnit bli, men jag har inte blivit lurad eller sviken mer än att jag kunnat återhämta mig. Kanske är det för att jag försöker gå in i möten med andra med ett öppet sinne och hjärta. Fast så, inte som en blixt från klar himmel, men nästan, kom så det där övertrampet ändå, som gör så ont. Det där som jag har så svårt att förstå varför det måste ske. Grundtanken var kanske god, det vill jag ju alltid tro, men bara för att tanken var god från början, är det inte alltid lika med att fortsättningen blir god. En liten tid har gått, jag har inte gett upp hoppet om att tilliten ska återkomma, jag får bara lita på mitt hjärta, min familj, mina vänner, mig själv...

(Personerna ovan har inget med mina funderingar att göra. För mig är dom spännande och uttrycksfulla människor som bär på massor av kunskap. Precis som du och jag)

Tillbaka på "vår" ö igen efter en turbulent resa. Svallvågorna har gått har höga, men jag är inte genomvåt, bara lite fuktig och kall. Som tur är har jag alldeles underbara vänner och en helt enkelt fantastiskt fin familj som ger mig torra kläder och värmer mig. Det är inte klokt vad dumt vi kan göra mot varandra, utan att alltid vara medvetna om det. Blir det dumt och tokigt kan man dock göra något åt det hela. Att prata med varandra är ett exempel på vad man kan göra . Att prata gör gott. Att skylla ifrån sig gör ont. Att ta sitt ansvar gör att saker går att rätta till. Att våga stå upp är svårt, men nödvändigt. Nu är havet lugnt igen, fast det är fortfarande kallt. Tror att det kan ta ett tag innan allt känns helt okej igen, eller förresten, jag är inte helt säker på att det någonsin kommer att göra det. Då känns det skönt att ha torrt på fötterna och att ha det lungt och skönt runt omkring sig. När allt är som mest knäppt, pågår livet som vanligt, den lilla är snart stor, den stora är snart större. Det gäller att försöka se det, uppmärksamma det som är knäppt, leva det som är bra. Försöka göra så rätt och riktigt man kan, våga säga "jag älskar", "förlåt" och "jag vill försöka" istället för "jag hatar", "bara ditt fel" , "jag vill inte". Det kan vara riktigt jobbiga ord, det kan vara riktigt jobbigt att försöka leva så, men jag kämpar hellre med det, än alternativet. Jag såg en svart katt idag, jag spottade inte. Vill inte tro på vidskepliga ting, jag vill ta mig mot ljuset i tunneln av egen kraft, även om jag måste ta den tuffa vägen.

Snart är det dags lämna landet en stund. Inte så långt, men tillräckligt för att språket, kulturen och landskapet är annorlunda. Det ska bli spännade att promenera runt med kameran som enda sällskap under dagen, för att sedan möta upp vännerna på kvällen. Höra av dom sett och hört. Kanske blir det en tur ut på landsbygden, kanske gör jag bara staden. Hur som helst tror jag mig veta att det blir en bra utflykt.

Har idag fått höra att det är okej att "slarva" lite. Att det är okej att leka lite. Strunta i former och utseende och kör mer på känsla. Skjut från höften, typ. Det var otroligt befriande att höra, samtidigt som jag blev ytterst förbryllad. Hur många gånger har jag inte fått höra att jag måste SLUTA slarva? Vara mer fokuserad. När allt håller på att gå över styr med den stora brukar jag försöka se allvarlig ut och säga: "Snälla, k-o-n-c-e-n-t-r-a-t-i-o-n nu, så går det här lite bättre, och så brukar vi skratta läppen av oss. Vi är inte så bra på att styra upp oss när det inte gäller, men då det gäller, och andra sidan, brukar vi fixa det mesta.

Hur som helst var det härligt att höra en annan röst än min egen, säga att det faktiskt är helt okej att leka lite, slarva lite. Och den personens röst tillhör dessutom en av dom 100 bästa i en viss genre, så en viss tyngd har det iallafall, tycker jag.

Former, skärpa, vinkel, fokus, ljus, det är så mycket som spelar in, det är ju som med utseendet, det spelar roll, men om känslan inte finns där blir det inte så där bäst som man först kan tro.

Länge leve leken!

För några dagar sedan såg jag ett program som handlade om kvinnor som bär burka. När jag var liten brukade vi leka burka eller burken. Leken gick ut på att en kompis räknade och alla andra skulle springa och gömma sig. Sedan skulle man, utan att bli tagen av den som räknade, springa till ett visst ställe och ropa - "Burka!" Nu har burka fått en annan betydelse för mig. Fast ändå inte. Det handlar på något sätt ändå om att inte synas... om att gömma sig. Men nu är det ingen lek längre. Nu är det - hm, ja, vaddå? Är det kvinnofientligt? Ska vi förbjuda kvinnor att bära burka? Eller ska vi tillåta att våra barn kan ha en dagisfröken vars ansikte vi inte kan se? Jag tycker det är en jättesvår fråga och vet inte på vilket ben jag ska stå. Respektera varandras åsikter, hudfärg, läggning, religion. Lev och låt leva, det är ett rätt bra motto.

Igår blev kalaset inställt, idag ställde vi in hela dagen. Grönt snor och hosta kan ställa allting på ända. Ibland känns allt hopeless... då kan det vara härligt att dansa till irländsk musik. En strimma av energi kom till oss och vips så fyllde vi huset med vild rockmusik och U2 fick oss att för en stund glömma inställda kalas, burkor och snor. När vi sedan trötta och nästan febriga lyssnade till introt till filmen Min Granne Totoro, var det som vanligt igen. Varmt och lyckligt.

Slutet gott, allting gott.