Förtroende. Tillit. Tro. Vem kan man egentligen lita på? Sig själv endast, eller? Nej, jag är fullständigt övertygad om att det går att lita på alla. Till motsatsen är bevisad förstås. Det händer ju tyvärr att förtroende bryts och svek är vardagsmat. Jag har levt några år nu, och många klasskompisar, lagkamrater, bästa vänner och kärlekar har det hunnit bli, men jag har inte blivit lurad eller sviken mer än att jag kunnat återhämta mig. Kanske är det för att jag försöker gå in i möten med andra med ett öppet sinne och hjärta. Fast så, inte som en blixt från klar himmel, men nästan, kom så det där övertrampet ändå, som gör så ont. Det där som jag har så svårt att förstå varför det måste ske. Grundtanken var kanske god, det vill jag ju alltid tro, men bara för att tanken var god från början, är det inte alltid lika med att fortsättningen blir god. En liten tid har gått, jag har inte gett upp hoppet om att tilliten ska återkomma, jag får bara lita på mitt hjärta, min familj, mina vänner, mig själv...

(Personerna ovan har inget med mina funderingar att göra. För mig är dom spännande och uttrycksfulla människor som bär på massor av kunskap. Precis som du och jag)

Tillbaka på "vår" ö igen efter en turbulent resa. Svallvågorna har gått har höga, men jag är inte genomvåt, bara lite fuktig och kall. Som tur är har jag alldeles underbara vänner och en helt enkelt fantastiskt fin familj som ger mig torra kläder och värmer mig. Det är inte klokt vad dumt vi kan göra mot varandra, utan att alltid vara medvetna om det. Blir det dumt och tokigt kan man dock göra något åt det hela. Att prata med varandra är ett exempel på vad man kan göra . Att prata gör gott. Att skylla ifrån sig gör ont. Att ta sitt ansvar gör att saker går att rätta till. Att våga stå upp är svårt, men nödvändigt. Nu är havet lugnt igen, fast det är fortfarande kallt. Tror att det kan ta ett tag innan allt känns helt okej igen, eller förresten, jag är inte helt säker på att det någonsin kommer att göra det. Då känns det skönt att ha torrt på fötterna och att ha det lungt och skönt runt omkring sig. När allt är som mest knäppt, pågår livet som vanligt, den lilla är snart stor, den stora är snart större. Det gäller att försöka se det, uppmärksamma det som är knäppt, leva det som är bra. Försöka göra så rätt och riktigt man kan, våga säga "jag älskar", "förlåt" och "jag vill försöka" istället för "jag hatar", "bara ditt fel" , "jag vill inte". Det kan vara riktigt jobbiga ord, det kan vara riktigt jobbigt att försöka leva så, men jag kämpar hellre med det, än alternativet. Jag såg en svart katt idag, jag spottade inte. Vill inte tro på vidskepliga ting, jag vill ta mig mot ljuset i tunneln av egen kraft, även om jag måste ta den tuffa vägen.

Snart är det dags lämna landet en stund. Inte så långt, men tillräckligt för att språket, kulturen och landskapet är annorlunda. Det ska bli spännade att promenera runt med kameran som enda sällskap under dagen, för att sedan möta upp vännerna på kvällen. Höra av dom sett och hört. Kanske blir det en tur ut på landsbygden, kanske gör jag bara staden. Hur som helst tror jag mig veta att det blir en bra utflykt.

Har idag fått höra att det är okej att "slarva" lite. Att det är okej att leka lite. Strunta i former och utseende och kör mer på känsla. Skjut från höften, typ. Det var otroligt befriande att höra, samtidigt som jag blev ytterst förbryllad. Hur många gånger har jag inte fått höra att jag måste SLUTA slarva? Vara mer fokuserad. När allt håller på att gå över styr med den stora brukar jag försöka se allvarlig ut och säga: "Snälla, k-o-n-c-e-n-t-r-a-t-i-o-n nu, så går det här lite bättre, och så brukar vi skratta läppen av oss. Vi är inte så bra på att styra upp oss när det inte gäller, men då det gäller, och andra sidan, brukar vi fixa det mesta.

Hur som helst var det härligt att höra en annan röst än min egen, säga att det faktiskt är helt okej att leka lite, slarva lite. Och den personens röst tillhör dessutom en av dom 100 bästa i en viss genre, så en viss tyngd har det iallafall, tycker jag.

Former, skärpa, vinkel, fokus, ljus, det är så mycket som spelar in, det är ju som med utseendet, det spelar roll, men om känslan inte finns där blir det inte så där bäst som man först kan tro.

Länge leve leken!

För några dagar sedan såg jag ett program som handlade om kvinnor som bär burka. När jag var liten brukade vi leka burka eller burken. Leken gick ut på att en kompis räknade och alla andra skulle springa och gömma sig. Sedan skulle man, utan att bli tagen av den som räknade, springa till ett visst ställe och ropa - "Burka!" Nu har burka fått en annan betydelse för mig. Fast ändå inte. Det handlar på något sätt ändå om att inte synas... om att gömma sig. Men nu är det ingen lek längre. Nu är det - hm, ja, vaddå? Är det kvinnofientligt? Ska vi förbjuda kvinnor att bära burka? Eller ska vi tillåta att våra barn kan ha en dagisfröken vars ansikte vi inte kan se? Jag tycker det är en jättesvår fråga och vet inte på vilket ben jag ska stå. Respektera varandras åsikter, hudfärg, läggning, religion. Lev och låt leva, det är ett rätt bra motto.

Igår blev kalaset inställt, idag ställde vi in hela dagen. Grönt snor och hosta kan ställa allting på ända. Ibland känns allt hopeless... då kan det vara härligt att dansa till irländsk musik. En strimma av energi kom till oss och vips så fyllde vi huset med vild rockmusik och U2 fick oss att för en stund glömma inställda kalas, burkor och snor. När vi sedan trötta och nästan febriga lyssnade till introt till filmen Min Granne Totoro, var det som vanligt igen. Varmt och lyckligt.

Slutet gott, allting gott.

Har precis hämtat mig från valcirkusen, så kommer nästa grej. Förhöjt terrorhot. När som helst, vart som helst i Europa, Sverige, Världen, kan det smälla. Jag har så svårt att ta in vissa saker, speciellt sådant som jag tycker är otäcka, men nu kan ju vad som helst hända. Kanske.
Solen har lyst över oss i helgen. Picknick vid havet. Kalas med glass och maräng. Äpplen från fina vänner. Raggmunkar, stekt fläsk och nykokt äppelmos. Allt är inte trasigt. Det finns hopp.

Oj, vad det var länge sedan jag bloggde. Sommaren har övergått till höst, min favoritårstid. Den friska, klara luften, de vackra färgerna på trädens löv, tjocka koftan, raggsockor och te.

Jag har just kommit in från en lång promenad vid havet, den minsta har just vaknat och möter mig med ett leende. Har lånat en hund idag, en underbar, korthårig, liten tjej. Tar henne med mig när jag hämtar den stora. Nu tycker jag att vi går hem och diskuterar det här med hund... säger den stora. Katt eller hund? Den ständiga frågan. Kanske, kanske inte. Ole, dole, doff. Vi säger att vi måste ha tid. Den stora tycker det är onödigt att vi jobbar. Om ni inte jobbar har vi ju tid...