Jag har aldrig haft en hund. Jag har nästan aldrig minst någon när och kär. Men förra onsdagen dog en mycket kär hund. Daisy. Hon var en av dom finaste hundar jag någonsin träffat. En del kan gråta när som helst för vad som helst, men jag är inte en sådan person. Det är ytterst sällan jag fäller en tår. Men förra onsdagen strömmade tårarna ned för kinderna. Det var så skönt. Vi satt hela familjen och höll om varandra och grät. Det var så befriande. Tack Daisy. Tack för den för den tid vi fick tillsammans. Tack Daisys familj för kärlek och tillit.

Att diska är inte det roligaste jag vet. Fast att tvätta är ännu tråkigare. Det tar liksom aldrig slut. Först ska man sortera i färger och grader. Sedan bära ner allt till tvättstugan, in med kläderna i tvättmaskinen. Om det vore klart här vore det väl okej, men sedan är det ju hur mycket jobb som helst kvar att göra. Tur då att jag har en annan hemma som tycker att tvätta är avkopplande. Vi gör det där tråkiga lite roligare genom att hjälpas åt och att dela upp jobbet. Då får vi mer tid över till det vi gillar mer. Som till exempel att laga mat, läsa tillsammans eller baka bröd. Även om det blir massor av disk när man lagar mat och bakar, men jösses vilken trivsam syssla det är. Doften av nybakat bröd är ju helt magisk. Att samlas kring en god middag slår det mesta. Tur att jag har fler där hemma som också tycker det...

Paris, Rom, Lissabon eller Visby. Det går fínt att må gott och njuta var man än är. En espresso går att fixa hemma till och med. Bara en sådan sak gör livet rätt mycket trevligare. En ensam stund med en kaffe, eller kaffi som det kan stavas på Gotland, kan göra en gott. Lite Grappa till, på en taverna i ett solvarmt Rom, kan göra underverk. Att drömma lite kan också göra underverk. Det är ju så att drömmar kan slå in. Vågar man drömma och tänka utanför boxen kan det hända saker. Brukar förflytta mig till olika platser ibland när tristessen gör sig påmind. Jag har suttit på Harrys Bar många gånger, surfat i Biscayabukten, ätit pizza i Neapels gränder, klättrat i Yosemite, åkt skidor i La Grave, ridit kamel i Sahara öknen, åkt flodbåt nerför Nilen. Det har varit otroligt spännade kan ni tro, det har funkat nästan varje gång. Tristessen liksom bleknar och jag har fått massor av nya tankar och ideér samtidigt som jag fixat undan det tråkiga jag håll på med. Ibland har dom nya tankarna lett fram till en verklig resa, men oavsett om resan varit verklig eller inte så har jag haft roligt när jag skulle kunnat gnällt över regn och rusk, långa Konsumköer, bilstockning på Tranebergsbro eller stopp i tunnelbanan.

Idag regnar det. Vad gör man en regning dag? Jo, man kan lyssna på Leonard Cohen och baka sockerkaka. Sedan kan man ha inomhus picknick hos bästa vännerna. Vet att det blir en bra dag trots regnet. Halleluja. Igår fick jag både höra denna underbara låt och samtidigt få den tolkad på teckenspråk. Det var helt fantastiskt! Så ännu mer vacker blev upplevelsen. Under tiden sockerkakan varit i ugnen och jag suttit och skrivit detta har det slutat regna. Kanske blir det utomhus picknick ändå. Hur som helst kommer solen snart fram och denna ledig härliga dag fortsätter på ett skönt sett. Halleluja.

Slut. Över. Fine. Så kom då dagen då allt tog slut. Eller? Kan det vara så att allt precis har börjat? Jag vill tro det. Kan ett slut vara början till något nytt? Javisst är det så. Ett slut är ett avslut. Ett avslut är en punkt. Det är nu dags att börja skriva nytt. Solen kommer med värme, med sköna dopp i havet och med lust. Det är inte slut, över och förbi. Allt har precis just nu börjat...

Idag stod yoga på schemat. Helt underbart. Jag tycker verkligen om att yoga. Har provat det mesta i träningsväg, men inget är som yoga. Både själen och kroppen får sitt. När jag yogat känns det som om jag går på moln. Inget kan rubba mig. Kroppen känns lätt och smidig och sinnet är lugnt. Energin är i balans. Allt flyter på. Jag hoppas att alla någongång får uppleva att vara i balans. Lyckan kommer inte utan ansträngning, det krävs en hel del att få ihop livspusslet, men det går, och att anstränga sig kan också vara rätt skönt ibland. Att våga kämpa och ta ut sig fullständigt kan innebära att man faktiskt vinner, överlever, får det att gå ihop. Åtminstone för en stund. Gott nog.

Snart är det slut. Om några dagar är kursen jag sett fram emot så länge över och förbi. Jag kommer ihåg hur nervös jag första dagen. Vi hade fått en uppgift att ta med oss ett självporträtt och att ta porträtt har, fram till dags datum, varit ett berg att bestiga för mig. Svårt helt enkelt.
Jag tog ett helt gäng med bilder, inte nöjd med någon, men jag stålsatte mig och satte upp en bild på väggen. Alla fick säga sitt. Ingen dissade min bild, ingen dissade någons bild. Alla vara snälla. Det är alla fortfarande. Fast nu säger alla vad dom tycker. På ett konstruktivt sätt. Det är härligt. Jag tror, vet och hoppas att alla fortsätter att vara snälla. Och konstruktiva. Det kommer att gå bra för den här klassen. Säger bara: Go, go, go!!

Det var fler än jag som inte ville sitta på vägen hem från vårt äventyr. Eftersom jag inte har sjöben blev det ett stadigt grepp om relingen , blicken mot horizonten och stilla tankar om att vågorna snabbt skulle ta oss till stadig mark. Så blev det, och där stod familjen Mys och väntade. Tänk att små, små armar runt ens hals kan värma en nerkyld kropp så fort...

Eva Dahlgren har en låt som heter "Gunga Mej" från plattan En blekt blondins hjärta. Där sjunger hon: " Älskade tro mej, livet är som en hiss, det enda som skrämmer är om den står still. En våning upp mot framtiden, nästa sekund ner i källaren, livet gungar mej, gungar mej fram och tillbaks... Hm, jo, tack, nog kan livet gunga en. Jag skulle vilja säga att det skulle vara skönt om livet stod still åtminstone en timme per dag... Just nu känns det som om jag är i en känslokarusell som aldrig verkar stanna. Tror jag får lyssna mer på kloka Eva D, hon brukar kunna lösa många knutar, så även denna hoppas jag.