En galen vecka har det varit. Den stora feberyrade, den lilla vomerade väldigt ofta, det blev liksom noll och inget gjort. Då ringde telefonen och plötsligt skulle jag ut och plåta nästa dag. Sedan blev alla friska under en och samma natt och när vi vaknade skulle det fixas med den storas födelsedagsfest. Trots att vi vadade i pappernäsdukar, kräkstvätt och dammråttor veckan lång, så blev det en kalasfin avslutning på denna vecka. Återigen har konstaterat att vi har det så himla bra. Vi har så underbara vänner, vi kunde trots sjukhärva dansa till Patti Smith och få den stora och den lilla att glömma feber och snuva för en stund och vi kunde skratta tillsammans med varandra och våra vänner. Men det var på vippen att jag ramlade baklänges några gånger...

Längtar, längtar, längtar till att få hoppa i plurret, i ett solvarmt hav, i en vacker pool. Just nu känns det väldigt långt till det hoppet, för nu är det mest pappersnäsdukar, feberyra och kräks...

Läste en artikel i Freeride att Freddie Meadows yogar mycket. Smart kille. Han varvar sin träning med stryrketräning, löpning och yoga, allt för att han ska kunna blir ännu vassare i sin surfing. Många timmar i vattnet, gymmet, och på mattan gör honom till en av Sveriges bästa.

Drömmer om att en dag kunna surfa, yoga och plåta på "riktigt"... och drömmar KAN slå in... så jag ger inte upp...

Snön yr utanför mitt fönster, det är iskallt och ruggit. Snart är februari slut, snart kommer våren. Så ge inte upp...

Jag har under en längre tid känt mig lite tillknycklad, lite osynlig och ensam i mitt plåtande. Så i förra veckan bestämde jag mig för att återta tron på mig själv som fotograf. Det gick bra, och kanske var det därför jag kunde höra vad vår mentor sade till mig. Han sade positiva saker. Hade kom med konstruktiv kritik och han sade det på ett sätt som jag kunde förstå och ta till mig. Nu är jag på banan igen, nu är det roligt igen. Inte bara för att jag hörde bra saker, utan också för att jag hittat tillbaka till MIN egen röst, MITT uttryck, och det har jag gjort själv. Ibland får man faktiskt klappa sig själv på axeln och säga "bra jobbat!"

Den stora sade till mig imorse - "Mamma, du kan ju ingenting..." Hoppsan, tänkte jag, innan hon i nästa andetag fortsatte med - "Fast jag älskar dig ändå, för du är bäst..." Hm, tänkte väl det... Fast faktum är att jag inte är som några av våra vänner som lätt och ledigt själva kaklar om badrummet, tapetserar om sovrummet, slipar upp golvet i vardagsrummet. Dom bara kan sådant och gör det till ett helgnöje typ. Nej, jag är inte den som kommer att sitta med den stora och hjälpa till med matteläxan. Jag är inte den fixar till datorn när den inte gör som jag vill. Det är aldrig jag som ställer mig på en pall och borrar upp en ny hylla. Sticka och virka kan jag inte heller. Hm, det ligger kanske något i det den stora säger. Fast å andra sidan blir dom flesta uppsnurrade på läktarn om dom försöker ta en boll ifrån mig. Har vi tråkigt en dag kan det hända att jag börjar hoppa på ett ben eller ställer mig på huvudet, och då kommer skratten igång igen. Om vädret är dåligt är det inte omöjligt att hela rummet blir en koja. En och annan yogaposition har jag koll på. Och när vi gick hemåt igen från vår utepicknick i eftermiddags sade den stora - "Mamma, kan inte du göra den där supergoda tomatsåsen och penne när vi kommer hem, det är ju det godaste jag vet..." - "Jo, hjärtat, det kan jag göra..."

Så blev jag så där liten igen. Häromdagen. Jag hade inget försvar, trots att jag vet att jag inget har att frukta, jag har en del i det hela, men jag är inte ensam. Detta borde inte få mig att må dåligt, men jag kände hur käkarna spändes och hur jag kurade i mig själv. Fick inte fram orden rätt och lätt, tankarna tog omvägar och hittade inte vägen ut ur munnen. Efteråt var jag trött, men det gick inte ut över familjen, tack och lov har jag lärt mig lite grann i alla fall... och tack och lov för att jag fick plåta fabriksmiljö igen. Häromdagen. Jag kände hur adrenalinet pumpade, jag kände hur jag glömde tid och rum och kylan runt omkring mig. Jag var ett med kameran, och jag var lycklig med mitt plåtande igen. Häromdagen. Det kan ingen ta ifrån mig! Ingen ska någonsin få ta glädjen över att plåta ifrån mig! Ingen har makten att säga åt mig att sluta, ingen har makten att säga åt mig att söka mig någon annanstans. Min lycka är min lycka, mitt plåtande är mitt plåtande, och jag förstår att alla inte uppskattar eller förstår den, det är helt okej för mig. Jag vill plåta och må bra, utvecklas, beröra och publiceras. Kanske i den ordningen. kanske spelar ordningen ingen roll, kanske ändras den hela tiden. Nu är det sista rycket, snart finns det inga begränsningar längre, snart flyger jag vidare på egna vingar...

Det nya året har börjat toppen. Först en kalashärlig nyårsafton med goda vänner, sedan ett långt lov tillsammans med familjen och så - ÄNTLIGEN -kom svaret jag väntat och längtat efter.

Jag är så GlAd!!! Nu ska jag göra allt för att detta nya år ska bli ett av dom bästa vad gäller jobb och karriär! Förutsättnigarna finns, men jag är verkligen inte i mål, det finns fortfarande saker jag måste fixa med, men oj vad mycket roligare det känns nu. Tack alla fina vänner för love and support!