Idag sade det pang. Jag gick in i något som inte var en vägg. Fast någonting gjorde iallafall att det blev tvärstopp. På förmiddagen fick jag och några andra ta del av en livsberättelse. Om hur man kan släppa taget om allt skräp många av oss drar omkring med. Sedan skulle vi böja järn som var 2 500 grader varmt. Det gick sådär. Det blev ett motstånd jag inte var beredd på. Små liv som växer upp möter också motstånd. Det gäller att våga, att stå stadigt och att vara beredd på motstånd. Det går. Det går vägen. Det fick jag veta idag. Igen. I veckan ska jag böja järn.

Det var länge sedan jag bloggade och det var ett tag sedan jag plåtade. Igår plåtade jag, idag bloggar jag... och det jag fick den äran att plåta var danslinjen på Gotland. Det var helt fantastiskt! Så himla underbart att se alla dessa vackra människor göra för mig helt obegripliga saker med sina kroppar. Dessutom till bedårande vacker musik. Det var knappt jag kunde ta några bilder, jag satt mest och bara gapade... Idag fick jag prova något jag aldrig gjort förrut. Det händer i och för sig varje dag på skolan, men att böja glasrör över en gasollåga var totalt nytt för mig. Galet svårt och roligt var det! Sedan bar det av till en fullständigt makalös gård en bit utanför Visby. Tror att vi alla fick med oss bara varma, härliga känslor efter det mottagandet!

Nu vill jag måla! Måla något stort och vackert jag också!

Det går åt en hel del tepåsar på konstskolan...

Vi snackar om barn. Vi samtalar om färg. Vi talar om tystnad. Vi konverserar mycket och bra. Jag var trött idag. Det gick dåligt att teckna. Jag tittade på en av mina kamrater. Hennes teckning var inte lik min, och jag förstod hur jag skulle göra nästa gång. Det blev bättre. Hon uppmuntrade mig. Jag tycker om att vara där jag är på dagarna. På kvällarna har vi det mysigt. Sover gott och längtar till imorgon.

Tack till alla ödmjuka, kunniga och fantastiska medmänniskor som verkligen finns där ute!

Jag har nyss träffat ett helt gäng, och jag bara njuter av deras kunskap och sällskap... tur att det är länge kvar på terminen!

Idag fick vi vår första uppgift. Temat för uppgiften var - ingång. Eh, jaha, tänkte jag. Det är lika bar att släppa på spärrarna och prestationsångesten med en gång. Inte snegla på de andra i klassen. Så kände jag en våg av självförtroende välla över mig och jag tog fem penslar och en himla massa färg och satte igång. Vid dagens slut hade jag ett litet embryo till min första "riktiga" tavla. Det kändes helt otroligt härligt!! Kanske är inte alla dörrar och fönster mot konstvärlden stängda, kanske öppnade jag någonting idag som, för mig, kan blir något stort. Det spelar ingen roll vad andra kommer att tycka och säga. För mig var/är detta stort och härligt, det är det som spelar roll. Endast!

Ibland är det som om någonting skymmer sikten. Livet känns skört som ett grässtrå. Människor runt omkring oss blir skjutna till döds. Folk svälter. Räntan går upp och ner och hit och dit. Alltid finns det något att oroa sig för. Hösten kommer med mörker och kyla. Hösten kommer med sprakande färger och nya möjligheter. Varför inte börja en kurs? Varför inte prova ett nytt te att mysa med i soffan med en ny bok? Ibland är skotten lösa, ibland överlever man...