Snart är det nytt år igen. Det är dags att börja fundera på vilket nyårslöfte som ska gälla för 2011. Mitt blir definitift att fortsätta att försöka få in yoga som en del i mitt liv. Nu när livskarusellen snurrat lite för fort och mycket igen heter hjälpen inte piller, utan yoga.
Den lillas löfte blir förmodligen att lära sig gå på egna ben. Vi hejar ivrigt på hennes försök, ryggont har vi haft länge nu... Vad den stora har för löfte vet man aldrig, det är mycket som är på heder och samvete just nu, men jag hoppas det blir att inte rymma hemifrån...
Jag ska som sagt försöka få till det här med yoga. Vet inte hur många gånger jag kommit igång och sånär börjat känna den där underbara lättheten i kroppen, och så bara tappar jag bort flytet. Att ta ett varv i spåret, en halvtimme på gymmet, det går hur bra som helt, men en timme på mattan är svårt. Därför ska jag utmana mig själv, för min egen skull...

Idag har jag känt mig lite utbränd... det har varit lite väl mycket ett tag nu, och då ser kroppen till att jag inte överhuvudtaget kan fungera. Fast lite kärlek, en sovstund, kaffe och Ibumentin gör helt plötsligt att livet är bra igen, snöyra och soldis är vackert och nu vi ska hämta den stora och börja julpynta så smått. Ur askan in i elden igen...

Finns spöken? Absolut, säger en del. Aldrig i livet, säger andra. Jag har inte träffat på något riktigt spöke. Förutom mina egna hjärnspöken vill säga. Dom hälsar flitigt på och ställer då till det så in i bengen. Trodde ju att jag blivit av med lite nojjor och rädslor med åren, men så vips kommer spökena fram och säger tittut och så är jag där i samma skit igen. Det är nog så att det bara är att vänja sig vid att en del säger absolut och andra aldrig i livet, en del hissar en del dissar, ibland regn, ibland sol, livet går vidare... hjärnspöken går igen...

Snön faller... i mängder... det är roligt att åka pulka... om man kramas håller man värmen bättre...

Snön har kommit till ön. Jag trivs inte som fisken i vattnet om jag säger så. Visst är det roligt att åka pulka och skidor på längden och tvären, men snöslask är inte riktigt min grej. Sedan har sorgen över en mycket älskad person inte släppt taget, och jag önskar ibland att någon som är större än alltet tog över en stund, gjorde så att mörkret blev till ljus. Fast jag vet att snart vänder det igen, det är ju så att det är i trånga passager som det händer bra saker, och vi är snart, snart igenom. Det är bara mitt tålamod som spökar, inte min tro...

Förut hände det ofta att jag lekte att jag var med i en film, jag lekte helt enkelt att jag var filmstjärna. Nu för tiden brukar jag vara regissör och se till att mitt liv blir som i en film...

Kanske beror det på att när man gör film kan man göra en omtagning och när man ser film kan man spola framåt eller bakåt, se en scen om och om igen, eller inte...

Just nu skulle jag gärna spola... åt vilket håll spelar inte så stor roll, och det behöver inte vara så långt heller...

När min mormor dog hände det något märkligt. Jag var ensam i min lilla lägenhet, det var kväll och solen var på väg ner. Min mamma hade just ringt och sagt att hon och pappa var på väg till sjukhuset 15 mil bort för att nu hade mormor sagt att hon ville dö. Så plötsligt blev det en kompakt tystnad i lägenheten, och jag liksom tvingades ner i soffan. Tårarna började strömma ner för kinderna och när jag satt där och tittade ut genom fönstret såg jag ett otroligt vackert ljussken på himlen och jag förstod då att mormor sade hej då till mig. Min mormor hann aldrig träffa den stora, men jag vet att dom ändå träffats. En dag gick jag över Skanstullsbron och tunnelbanan susade förbi i parti och minut. Fast ett tåg kröp fram bredvid mig, och när jag tittade upp förstod jag varför. Första vagnen hette Märta, precis som min mormor... hon hade helt enkelt tagit sig en liten titt in i barnvagnen, blinkat åt mig för att sedan sakta, sakta, åka iväg igen...
Återigen har en själ visat sig för mig. Denna gång var jag på väg för att hämta den stora. Jag visste att döden var nära, och precis när jag skulle gå in genom dörren, bröt solen igenom gråa moln och jag hann tänka - Vad vacker han var...
Den stora möter mig i dörren och säger - " Han är död nu, eller hur?" När vi är på väg hem, börjar ett tyst, stilla regn, falla som kristaller, och vi förstår stunden är kommen.
Vi ramlar ihop i en stor hög på hallgolvet, gråter och skriker, men vet att vi överlever. Tack vare vår kärlek och våra fina vänner här och på fastlandet.
Sommaren på ön var den sista tillsammans med honom, men han finns för alltid hos oss, kvar i våra hjärtan, men utsikten kommer alltid att vara lite blå...