Var i Stockholm i helgen. Det var roligt. Det finns mycket där som inte finns på ön. Helskönt att på tre timmar kunna byta värld. Att ha tillgång till olika saker. Kanske är det en sådan sak som gör att jag i vissas ögon uppfattas som bortskämd. Möjligheten att kunna växla mellan puls och lugn. Att jag sedan själv sett till att få det så, och det inte utan blod, svett och tårar, spelar liksom inte någon roll. Visst, jag erkänner utan omsvep att jag(vi) har det bra, väldigt bra. Fast måste jag känna skuld för det? Måste jag klassas som en bortskämd snorunge som inte fattar något bara för det? Har man ensamrätt på att haft det jävligt bara om man varit ensamstående, sjuk eller/och arbetslös... är det bara då man vet hur det är att leva? Jag är den första att erkänna att det finns väldigt många människor som har det otroligt jobbigt, jag är inte en av dom, men jag sliter också trots att jag inte är ensamstående, sjuk eller arbetslös... Måste man bestämma vem som har det värst och jobbigast?

Kan man inte bara enas om att vi alla har det lite motvals ibland.