Stockholm, Stockholm, vackra stad. Vi flyttade från den för drygt tre år sedan, men Stockholm har inte flytt vårt hjärta. Tack Parkteatern och clownen Manne för härlig show. Tack snälla vänner för lån av finfin lägenhet. Tack underbara stora för att du höll koll på underbara lilla. Det var ju en hel del att titta på. Flygplan, lastbilar, bussar, bilar, motorcyklar, hundar, människor... Då är det tur att någon håller en i handen ibland.
Gotland, Gotland, vackra ö. Vi flyttade hit för drygt tre år sedan, och Gotland flyttade in i vårt hjärta.
Tack havet, tack alla vänner här för att ni också finns bland oss.
Jag höjer mitt glas och skålar för det bästa av världar. Tack.

Debut. Första gången. Vi har alla varit där någon gång. Första skoldagen, första kyssen, första matchen. På vingliga ben. Utan livboj. Härligt. När det är över. Jag har på kort tid varit med om två olika debuter. Första egna vernissaget. Första riktiga larmet. Så läskigt, fast på så olika sätt. Så härligt, fast på olika sätt. Så utlämnande, fast helt ofarligt. Egentligen. Så utlämnande, fast farligt. Egentligen. Det ena helt och endast för mig själv. Det andra helt för alla andra. Inåt. Utåt. Livrädd. Livrädda. Jag. Andra. Tror det blir bra det här. Jag. Dom. Vi. Tillsammans. Fokus. På det som är bra. Ta tag i det som är svårt. Prata. Plåta. Aggera. Samarbeta. Släppa taget. Om allt, för nu blev det larm igen... Så, tillbaka igen. Det blev en sväng in till stan. Puh. Nu fotboll och citronkaka. Tycker om mitt liv just nu. Ska försöka se till att det goda livet fortsätter.

Snart är det dags för fest. En härlig kärleksfest! Det ska bli så roligt! Flitets lampa har lyst länge nu, och jag längtar efter vackra solnedgångar, att få sitta ner i lugn och ro till vackert dukat bord. Familj och vänner kommer att göra så att det jag längtar efter kommer att uppfyllas inom kort. Tack alla fina!

Nej. Det var ingen kaja eller kråka som grävde i sopkorgen. Jag var ensam. Det var bara jag. Jag hörde en kyrkklocka slå och jag blev yr. Var tvungen att sätta mig ner. Jag var ensam. Eller?

Då var vi där igen då. Ska vi eller ska vi inte ha djur? Och i så fall vilket? Kanske är det så att det för tillfället lutar åt att vi vänder hästarna ryggen. En katt kanske? Nja, det är ju ganska ofta så att dom vänder oss ryggen... hur kul är det? Kanske en hund? Ja, varför inte? Varför? Vilken ras? Hur enas? Ko? Det får räcka med Mamma Mu. Enligt vad vi kan förstå av den lilla så ramlar Mamma Mu mest och slår sig. Den lilla har ett fasligt pyssel med att trösta och plåstra om henne hela tiden. Vi får helt enkelt se vad som händer. Blir det så blir det och då blir det bra.

Härom dagen hade jag tänkt att jag skulle ut och plåta urskogen, kraftfulla träd och former.

Dagen började bra och jag hittade lite skog och mark där det kanske skulle finnas det jag sökte.

Det gjorde det inte... så jag fortsatte leta på andra platser. Jag letade och letade tills tiden började rinna ut och jag var tvungen att gå in på ett möte. På väg ut från mötet såg jag nylagd, kolsvart vacker asfalt, ett garage under markplan och jag tog min kamera och gick loss... Ibland spelar det inte någon roll att det inte blir som man först tänkt sig, ibland blir det bättre om man vågar följa det man ser och känner. Lita på att det blir bra så.

Små, lätta moln... ja, små moln är det på min himmel. Allt är bra, allt är lugnt. Jag står rak i ryggen, men håller på att tippa ändå. Färglös och orkeslös. Upp och ner. Svartvitt. Vad är vad? Tur att naturen finns där. Alltid. Alltid vacker. Tyst. Bedårande. Tur att himlen är blå och molnen lätta. Solen lyser. Motvind. Åt ett håll. Å ena sidan. Å andra sidan stilla. Allt löser sig. Allt blir bra. Allt är bra.