När jag var liten läset jag en serietidning som hette Buster. Den handlade bara om fotboll. Fantastiska små berättelser om bland annat Åshöjdens BK och målvakten Gordon Stewart. Min storebror lirade fotboll och jag fick börja min bana som fotbollspelare som målvakt. Han behövde ju någon att skjuta på... fast det var helt okej eftersom jag var Gordon Stewart... Den klubb som vi lirade i påminde lite om Åshöjdens BK. Med en stor skillnad. Vår klubb hade ett damlag som spelade i högsta serien.
I DAMallsvenskan. Fast i överigt var det rätt likt. Vårt herrlag spelade i de lägre divsionerna, och vår anläggning kanske inte var den modernaste på den tiden. Min storebror slutade, men jag fortsatte och tog mig hela vägen upp till allsvenskt spel. Nu är min moderklubbs anläggning modern, och många av spelarna som lagt skorna på hyllan är fortfarande engagerade i klubben. Det fanns, och finns, ett stort, stort hjärta i denna förening. Det var inte alltid så lätt, vi tränade stenhårt och efteråt hade vi stenhårda teoripass. Vi blev utbildande både som spelare och individer. Vi lärde oss ta ansvar på och utanför planen, vi lärde oss vad vi som lag var BRA på och vad vi som individ var BRA på. Det var hela tiden fokus på det som var BRA. Vi sopade inga konflikter under mattan, vi fokuserade på hur vi skulle förbättra, förändra och utveckla. Det var oerhört nyttigt. Fast också svårt och jobbigt. Att ta ansvar kan ju vara jobbigt.
Nu är jag sedan länge en före detta elitfotbollsspelare, men jag är ändå tillbaka där det en gång började. På ett sätt. Jag har nu kommit i kontakt med en ny klubb, i ett nytt samhälle som har liknande tankar som min moderförening. De har en vilja att nå högre, och då vill de också ta med annat än bara spelsystem och taktik. De vill ta med spelarna i satsningen. Deras tankar, deras vilja, deras kompetens. Fokus på det som är BRA, fokus på mer än bara kondition. Uppåt. Framåt. Alla som vill får vara med. Det kostar lite i tid, ansvar, svett och engagemang, men det är det värt!!