Jag har haft (brand) jour denna vecka. Från 18:00 måndag till nästa måndag 18:00 är jag både på och av hela tiden. Av för att jag har svårt att ta mig för något där jag sitter hemma i radhuset, på för att jag inom fem minuter måste sitta i brandbilen. Beredd på att det värsta kanske har hänt. Beredd på att släcka en stor brand, leta överlevande, klippa biltak och ta hand om ett skadat litet barn. Beredd på att möta en skadad vän. Vi sprang fort. Vi körde järnet. Vi gjorde, och gör, allt vi kan. Ibland lyckas vi inte. Ofta går det bra. Som denna gång. Hela himlen brann kändes det som, hjärtat bultade som besatt, elden spottade och fräste åt oss. Hotade andras egendom. Mörka moln kom med regn och vind åt alla håll. Jag kände hur liten jag är. Fast vi stod kvar. Vi kämpade. Tillsammans. Vi tämde elden, vi släckte den långsamt, den gav med sig. Den tog en egendom, men lämnade kvar de andra. Vi lyckades rädda en hel del, men inte allt. Elden lämnade en svart ruin och många känslor, många frågor efter sig. Vad kunde vi gjort annorlunda? Kunde någon ha dött? Kunde du ha dött, mamma? Kan det hända oss? Ja, någon kan dö när sådant här händer. Ja, jag kan dö när jag jobbar. Ja, det kan hända oss. Jag ser hur den stora tar in det jag säger. Kryper upp i min famn och håller om mig. Hårt. Låter tystnaden säga allt. Liv och död. Ständigt närvarande. Viktiga saker att prata om.
Samtidigt som jag hade jour pågick Gotland Pride 2013. På tal om viktiga saker att prata om... Liv och död. Människor världen över som kämpar för sin rätt att älska den man vill. Kämpar för rätten att som kvinna få älska en kvinna. Kämpar för rätten att som man få älska en man. Många, många har dött i den kampen. Jag tänker på alla som tagit fajten, offrat sig för andras skull. Det är stort. Det är viktigt att komma ihåg att det krävs ett oerhört arbete, och mod för att våga stå upp för sin rätt att leva sitt liv som man själv vill. Tack alla ni runt omkring (mig), i världen och i samhället som står upp för kärleken och varandra.
