Snart är det dags för fest. En härlig kärleksfest! Det ska bli så roligt! Flitets lampa har lyst länge nu, och jag längtar efter vackra solnedgångar, att få sitta ner i lugn och ro till vackert dukat bord. Familj och vänner kommer att göra så att det jag längtar efter kommer att uppfyllas inom kort. Tack alla fina!

Nej. Det var ingen kaja eller kråka som grävde i sopkorgen. Jag var ensam. Det var bara jag. Jag hörde en kyrkklocka slå och jag blev yr. Var tvungen att sätta mig ner. Jag var ensam. Eller?

Då var vi där igen då. Ska vi eller ska vi inte ha djur? Och i så fall vilket? Kanske är det så att det för tillfället lutar åt att vi vänder hästarna ryggen. En katt kanske? Nja, det är ju ganska ofta så att dom vänder oss ryggen... hur kul är det? Kanske en hund? Ja, varför inte? Varför? Vilken ras? Hur enas? Ko? Det får räcka med Mamma Mu. Enligt vad vi kan förstå av den lilla så ramlar Mamma Mu mest och slår sig. Den lilla har ett fasligt pyssel med att trösta och plåstra om henne hela tiden. Vi får helt enkelt se vad som händer. Blir det så blir det och då blir det bra.

Härom dagen hade jag tänkt att jag skulle ut och plåta urskogen, kraftfulla träd och former.

Dagen började bra och jag hittade lite skog och mark där det kanske skulle finnas det jag sökte.

Det gjorde det inte... så jag fortsatte leta på andra platser. Jag letade och letade tills tiden började rinna ut och jag var tvungen att gå in på ett möte. På väg ut från mötet såg jag nylagd, kolsvart vacker asfalt, ett garage under markplan och jag tog min kamera och gick loss... Ibland spelar det inte någon roll att det inte blir som man först tänkt sig, ibland blir det bättre om man vågar följa det man ser och känner. Lita på att det blir bra så.

Små, lätta moln... ja, små moln är det på min himmel. Allt är bra, allt är lugnt. Jag står rak i ryggen, men håller på att tippa ändå. Färglös och orkeslös. Upp och ner. Svartvitt. Vad är vad? Tur att naturen finns där. Alltid. Alltid vacker. Tyst. Bedårande. Tur att himlen är blå och molnen lätta. Solen lyser. Motvind. Åt ett håll. Å ena sidan. Å andra sidan stilla. Allt löser sig. Allt blir bra. Allt är bra.

Jaha. Så var helgen över och förbi. Med många skratt, men ändå ganska grå. En lite tråkig helg helt enkelt. Det var ganska kul. Det gjorde att vi fick anstränga oss lite. Vi kollade inte så mycket på film, vi hade inte massor av vänner hos oss, vi var inte ute så himla mycket. Vi hängde mest bara hemma. Inomhus. Lite TP, lite god mat, mycket dans och musik. Skratt och bus varvat med tystnad och lugn. Det var skönt. Det var trivsamt. Snart börjar veckan om igen. Det blir också skönt. Det är trivsamt att ha det bra. Att veta att grått eller färg spelar inte så stor roll. Det blir bra hur som.

Vi går mot vår. Svartvitt går mot färg. Allting går. Skräp på gator. Skräp i diken. Luften är fylld av damm från grusade vägar. Vi sitter i lugn och ro med kaffe i koppen, barnen leker. Det är lugnt. Telefonen ringer. Det är inte lugnt. Larmet går. Plötsligt. Allting förändras. Snön ligger inte kvar på träden. Isen har lämnat havet. Färg blir till svartvitt. Papperskorgar fylls på. Papperskorgar töms. Livet pågår och står i inte still. Kaffekoppar fylls på. Kaffekoppar töms. Vi tar det med ro. Vi går mot vår.